Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1856, sida 2

blifvit ökad med 16,816,125 rdr bko. sig kunns taga för gifvet att oktroj af K. M:t kommer att beviljas. Emellertid skola vi, så snart vi kunna erhålla del af det slutligen antagna reglementet, omständligare yttra oss. Uppriktiga vänner af hvarje förbättring och utveckling i bankväsendet, hade vi dock önskat och hoppats, att en så stor fråga blifvit mera öppet behandlad. En god sak förlorar icke på en sorgfällig granskning, och att sådan icke egt rum sluta vi deraf att vid sammankomsterna närvarande hafva beklagat sig öiver att ej kunna i diskussionen deltaga derföre att det var dem omöjligt följa den utan tillgång på reglementets text, hvaraf aldrig mer än 2 å 3 skrifna exemplar varit tillgängliga. Man kan häremot erinra att den, som icke vill gå in på det antagna och beslutade, slipper. Men förhållanden äro ofta sådana, att man af omständigheternas kraf tvingas deltaga uti företag, som man ej helt och hållet kan gilla. Stora ting hafva en stor dragningskraft, och ganska få äro så oberoende, att de kunna sägas fria från verkningarne af det mäktiga inflytande en stor bank utöfvar på allmänna rörelsen. Det är således utan all gensägelse en allmän fråga, och den bör såsom sådan behandlas ej mindre för det allmännas än sin egen skull. Vi hoppas derföre, att innan den kongl. sanktionen meddelas, alla invändningar, som skäligen kunna göras måtte hinna att pröfvas och vederläggas, på det att banken skall kunna sägas vara grundad både på den kongl. oktrojen och det allmänna förtroendet. Till disponent eller verkställande direktör hade man önskat hr stadsmäkl. Johan Holm. Då han emellertid af sina egna vidsträckta affärer icke numera kunde egna sin tid åt ett dylikt uppdrag, gjordes framställningar till hr Wallenberg, som likväl lärer såsom oeftergifliga vilkor hafva äskat, dels att den nya banken skulle blifva svensk, d. v. s. sådana bestämmelser i reglementet intagas, att utländningar icke såsom delegare någonsin erkännas, dels att den skulle blifva en lokalbank för Stockholm, och att man skulle afstå från den tidigare uttalade afsigten att sprida ett banknät öfver hela landet, utan att i stället inleda affärsrelationer med varande och blifvande enskilda banker i landsorten. Valet stannade slutligen på hr krigsfiskalen Bennick, som samma maktpåliggande befattning sig tillsvidare åtog. Hr öfverståthållare grefve Hamilton emottog ordförandeskapet i direktionen. — Med Posttidningen för den 31 Jan. följer ett bihang, innehållande redogörelse öfver Riksbankens metalliska kassa samt utelöpande sedlar och depositionsskuld den 31 December 1855. Deraf inhemtas att vid sagde tid utelöpande sedlar uppgingo till 39,471,853 rdr bko (deri inberäknade invisningar och insättningsbevis 19,911), depositionsskulden till 10,174,879 rdr samt obegagnade andelar af kreditiv oeh låneförlag till 6,396,806 rdr och hela sedelstocken, efter de i bankoreglementets 115 s föreskrifna afdrag till 51,571,748 rdr. Guldoch silfvertillgängen motsvarade 34, 666,687 rdr, så att då utöfver detta belopp högst 20 millioner rdr i sedlar få utgifvas, skillnaden mellan sedelstocken och dess tillåtna maximibelopp endast utgjorde 94,939 idr bko. Vid slutet af de sednaste fem åren har metalliska kassan (kopparskiljemyntet oberäknadt) uppgått till följande belopp, nemligen år 1851 till 12,934,833 rdr; år 1852 till 12,989,441 rdr; år 1853 till 17,850,562 rdr; år 18354 till 27,441,245 och år 1855 till 34,666,687 rdr. Den har sålunda under denna tid nära tredubblats och på de två sednaste åren nära fördubblats eller Skillnaden mellan sedelstocken och dennas maximibelopp utgjorde vid samma tidpunkter resp. 539,818 rdr; 939,559 rdr; 526,878 rdr; 421,227 rdr och 94,939 rdr. — Hos Svenska kronan hafva några oväntade fordringsanspråk blifvit väckta. Under kriget med Ryssland 1741 och 1742 råkade flera svenska officerare i rysk fångenskap, och den 21 NMars 1743 föreskref K. M:t, i enlighet med I ständernas åsigt, att de fångna officerare, som I I stodo på indelt eller värfvad stat af de svenska regementena, och hvilka hade hustrur eller oförsörjda barn, borde bibehållas vid sin lön, samt hälften deraf dem tillhandahållas, men hälften deras hemmavarande hustrur och barn. Om de ogifta föreskrefs, att de skulle blott få halfva lönen; och den andra hälften komma staten till hjelp, för närvarande, men framdeles och så snart det möj