Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1856, sida 2

det är fattiga och brottsliga menniskor. Min lärare sade ofta: de dygdigaste och ädlaste af Romarne hade tjufvar och röfvare till förfäder. Ät dessa ord skrattade jag i min barndom, men nu uppfattar jag dem från deras allvarliga sida. Davidson och damerna lyssnade med rörelse till Aurores ord; men det fanns en man, som skälfde i hela sin kropp och fruktade, att de voro anspelningar på hans eget förflutna lif. Det var värden på stället, herr dOvestein, Bantams medbrottsling. Isynnerhet förvänades han, dä han nu för första gången hörde talas om de fyratio förfärlige fridlöse, som på en vink af Aurore kunde komma till Kalima, och hvilkas vistelseort var bekant för den unge Simming. Ovestein fann sin ställning ganska brydsam. Han fruktade Bantam alltförmycket, för att rygga tillbaka för den instundande nattens hemliga faror. Han öfverlade med sig sjelf och trodde sig hafva funnit ett medel, hvarigenom de fyratios fruktade ankomst kunde förhindras. Samtalet upphörde stundom, och sällskapet Iyssnade till vindens och hafvets suckande toner, hvilka alltid i ödemarken och i nattens tystnad ingifva vemodiga eller dystra känslor. Davidson sade: — Vi äro nu i den årstid, då vestlig vind är förherrskande, men i afton fruktar jag, att vi få storm. . — Vara de länge, dessa bedröfliga vestliga stormar, frågade Aurore. (Forts.)