Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1856, sida 2

fruliga kyssar på hennes panna och slösade på henne systerliga ömhetsbetygelser. Davidsons unga systrar hade vunnit mycket genom umgänget med Aurore; sin naturliga älskvärdhet hade de ökat med fördelar, som ej äro att förakta, och som härflyta af värdad uppfostran och stora verldens bruk. I denna undangömda vrå af det vilda Indien och under ett tak, omgifvet af vilda menniskor och tigrar såg man sålunda denna afton förenade trenne qvinnor, som genom sin älskvärdhet, sina behag och skönhet, tycktes af Försynen ämnade att utöfva ett inflytande på framtidens öden. Det var ej slumpen, som förde Aurore till Davidsons. Det finnes ingen slump, intet öde; en gudsförnekare har uppfnnnit dessa gemena ord. Våra tre sköna vänninnor begagna sig af ungdomens skönaste företrädesrättighet, der de nu sitta kring dOvesteins bord: de svärma och uppgöra framtidsplaner. Fru Ovestein lyssnar hänryckt mycket till deras samtal. Aurore sade, i det hon pekade på Simming, den unge fridlöse, som för tillfället tjenstgjorde såsom munskänk och islog Konstantiavinet: — Om jag säger till denne gosse: gå och kom tillbaka med dina anförvandter i öknen, så lyder han mig. De äro fyratio, som lefva derborta likt pantrar eller roffoglar, men dem Gud visst icke skapat för att lefva så. Hvarje anlete, som kan höja sina blickar mot solen, äro också skapade att höja dem till Gud. De fyratio fridlöse äro mina vänner och skola säkerligen föra ännu flera med sig. Af dessa stackars vildar kunna vi göra goda menniskor. Det fattas städer i dessa ödemarker .... städerna skola uppstå. Man sår fridlöse och skördar utvalde. Det är hvarken millionärerna eller dygdemönstren, som bilda frön till hög kultur och civiliserade samhällen;