Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1856, sida 1

alla herr Marianis gäster; isynnerhet var han angelägen att göra bekantskap med de europeiska äfventyrare, som visade sig bland desse, och när han påträffade någon med intelligent utseende, förlängde han samtalet och sparade ej på rhumen. Ganska ofta kostade honom denna förtrolighet ett litet ficklån; han framtog då en portugisisk börs, sänkte handen långsamt ned i denna och lemnade myntet med låtsad motsträfvighet åt låntagaren. En dag trodde hen sig ha funnit den rätta mannen, som han så länge sökt, och som tycktes honom besitta alla nödiga egenskaper, för atttjena till verkotyg för en viss djefvulsk plan, hvilken Malajen hvälfde i sitt sinne. Mannen var en Holländare, en medelålders man, med öppet och frimodigt ansigte, talade Malajska flytande och bar för tillfället inga andra kläder än grofva buldansbyxor. Denna lätta drägt var mindre ett försigtighetsmått mot hettan, än ett bevis på ytterlig nöd. Bantam sökte hans sällskap, och vid det tredje samtalet, han hade med denne, lyckades han med tyllhjelp af en betydlig qvantitet rhum att aflocka Holländaren en berättelse om hans lefnadsöden. Holländaren hade varit sjökapten, men hade, öfverbevisad om svek mot sin skeppsredare, blifvit i Bombay dömd att hängas och genom flykt lyckats undkomma repet, Han hade sedan ombytt namn och kallade sig nu Ovestein. — Tala fritt ut, min gode vän, sade Bantam i en ton af oefterhärmlig godmodighet; — ni synes vara mer olycklig än brottslig. Jag hyser deltagande för er. Hvilka utvägar har ni nu för er bergning? — Utvägar? upprepade Holländaren; — jag har inga utvägar. Sålänge jag ej vill sjelfäta mig, får jag väl svälta, . ör nia