Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1856, sida 1

lande nationerne kunnat statsrättligt förvägra I de båda Nordiska makterna denna afgift. En annan grund för denna afgift är, att de länder, som beherrska ett Sunds båda stränder, måste hafva omsorg om segelfartens säkerhet. freda dem för sjöröfvare (hvaraf fordom Öresund var uppfylldt, och såsom förhållandet ännu är i Grekiska farvattnen) hålla fyrar, underhålla bojer och prickar på grundar, samt anställa lotsar. Liksom hvarje utländskt fartyg får betala dylika afgifter i hamnar, äro de på samma grund skyldige att betala dem för genomfarten. Dessa båda skäl ådagalägga, att Danmark och Sverige gemensamt hafva obestridlig rättighet att upptaga Öresundstullen; och ehuru de äro de enda, hvarpå Öresundstullen kan grundas, kan Danmark dock likväl. icke anföra dem, emedan de gälla lika väl för Sverige som för Danmark. Förenade sig deremot dessa makter, att kräfva tullen gemensamt, och förbunde de sig att upprätthålla sin rätt, så skulle den svårligen kunna förnekas af de öfriga europeiska nationerne. Derigenom skulle också de båda Nordiska makterne blifva mycket innerligare förenade, och derigenom äfven i stånd, att med samnad hand upprätthålla sina rättigheter. Hittills hafva de mägtigaste staterne England och Ryssland icke rört sig i denna fråga, och de öfriga makterna äro icke farliga för ett fast förenadt Skandinavien. Vi tro att liksom ingenting i England ger patriotismen ett så stort stöd som statsskulden, så skulle ingenting så mycket bidraga att bilda en stor confedererad Skandinavisk magt, som en gemensam Öresundstull. Helt annat blir förhållandet när Danmark ensamt för sig utkräfver tnllen, och till och med utkräfver den af Sverige, Exempel på dylika förhållanden uti andra haf saknas icke. När Venedig var isin välmakt, förklarade det Adriatiska hafvet såsom sin tillhörighet, och man känner den stora och praktfulla ceremoni, som i anledning deraf firades hvarje år, då Dogen förmälde sig med detta haf och kastade vigselringen i dess böljande sköte, Detta öfvervälde af Adriatiska hafvet erkändes äfven af nästgränsande makter, t. ex. af Neapel, Österrike och Ungern. . Hellesponten är ännu smalare än öÖresund. Leander och Byron simmade deröfver. Det leder till Svarta hafvet liksom Öresund till. Östersjön. Turkarne hafva således förklarat sig äga rätt att der medgifva eller förbjuda segelfarten, hvilken i afseende på krigsskepp är erkänd af alla Europas nationer; — senast genom fördraget med England af år 1809, och med de fem stormakterne år 1841. Men Turkarne hafva icke begärt någon tull af handelsfartyg, som segla derigenom. Men om de kunnat neka krigsskepp att genomsegla Hellesponten, hade de så mycket lättare kunnat fordra tull af handelsskepp. En annan statsrättlig fråga måste äfven tagas i betraktande, neml. huruvida de magter, som omgifva Östersjön och Svarta hafvet, vilja erkänna en sådan rättighet åt Danmark och Sverge i afseende på den förra, och åt Turkiet i afseende på det senare, — att tillsluta den fria genomfarten, och således göra hvardera till ett mare elausum; en fråga, hvarom den lärde Seldenus skrifvit en vidlyftig traktat. Ryssland är hufvudmagten i båda hafven. Och det låter icke betvifla sig, att i fall denna magt fått framgå i sitt öfvermod, trampa alla nationers värdighet under sina fötter, såsom hittills, skulle den tiden icke hafva varit aflägsen, då det fordrat tullfri genomfart genom Öresund, samt slutligen befalla stängningen deraf efter sitt behag. Numera behöfver det ännu ett halft århundrade för att återkomma i sin fordna ställning.