Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1856, sida 2

ryckta af sin lidelse. Du svarar ej .. du tiger denna gång . . Ser du, jag har gissat rätt. — Jag går, sade Paul, — jag går dit mitt nya lefnadssätt kallar mig. Jag skall aldrig återse henne, aldrig mer höra hennes röst . . . Men om cn bitter tröst återstår mig härnere, hvarför skulle jag då berötva mig den? Ja, jag vill gjuta min sista tär i Aurores grannskap, och sedan denna tröstkälla försinat, skall jag med stolthet underkasta mig en oläklig smärta. Olyckan gifver stolthet hos dem, som förmår bära henne: stolthet är styrka ... Ar det ej denna kraft, som tillochmed uppehåller de fördömde i afgrunden? — Min stackars vän, sade Vandrusen, — må Gud bevara ditt förständ! — Åh, mitt hufvud är starkt, — det kan jag försäkra dig. Trånga hjernor angripas af vansinne, men breda pannor emotstå de åskstrålar, som träffa dem . . . Ja, jag beger mig till grannskapet af Kalima. Jag känner Aurores vanor och hennes sätt att tillbringa dagens timmar . . . Hon skall hvarken se eller höra mig, men min kärlek skall omsväfva henne under trädens skugga, i blommans vällukt, i vikens svalka och nattens tystnad. Den skall kringflägta henne, hvarthän hon går, så att hon, utan att veta det, skall andas en friskare luft, njuta ett ljufvare lugn. Ar hon lycklig, så skall denna lycka härflyta ur något osynligt i min själ, ur mina suckar och böner. Låt mig förblifva i denna jjufva villfarelse; det är min sista illusion, min sista bittra glädje. Paul lutade sig mot ett träd. Vandrusen ville ej med någon invändning störa hans sorgliga drömmar. En så djup smärta är helig. Efter en stunds tystnad vände sig Paul till Vandrusen och sade med lugnare röst: