Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1856, sida 2

men ICKe tIIIORat dem nagot ondt, utan endast utkört dem. Den 2 Februari. En på f. m. i dag anländ telegrafdepesch har bringat oss den öfverraskande underrättelsen, att till Ärkebiskop blifvit utnämnd ingen mer och ingen mindre än — Biskopen i Lund, Hr Reuterdahl. Denna underrittelse har, säga vi, varit öfverraskande, ehuru den visserligen är fullkomligt i kostymen. Men, till trots deraf, föreställa vi oss, att den icke kommit att ega rum, derest icke Hr Anjou, efter sitt oförsigtiga bref till Biskop Butsch, varit nog grannlaga att icke sjelf intaga den höga platsen, till hvilken han visserligen eljest varit mera berättigad än Hr Reuterdahl, som väl hade det andra rummet på det generella förslaget, der Hr Anjou blott hade det tredje, men deremot saknade förslagsrum inom sjelfva ärkestiftet. Hade nu detta stift ägt samma rätt som alla andra, så hade naturligtvis Hr Reuterdahl aldrig kunnat komma i fråga. Härtill har väl ock kommit svårigheten, att finna en efterträdare till Hr Anjou vid ecklesiastikportföljen. Men, frågar man, hvarföre har icke Biskop Butsch blifvit utnämnd? Han har ju undanbedt sig, svaras det. Må vara. Men denna Biskop Butschs vägran har väl i väsentlig mån berott. på de föga grannlaga förfrågningar, man trodde sig kunna göra honom, på hvilka svaret af en man med Biskop B:s samvetsgrannhet och finkänslighet lätt kunde förutses. Att Biskopen sedermera kallats till Stockholm bevisar föga i afscende å vederbörandes allvarliga önskan, att se honom på ärkebiskopsstolen, ty det har säkert icke kunnat undfalla den gode biskopen, att hela denna kallelse blott var en komedi. Det har således äfven här lyckats den närvarande regimen, att få bekläda en af samhällets högsta platser med en svag medelmåtta, utan omfång och upphöjdhet i vyer och utan sjelfständighet i karaktären. Men deremot bör ej betviflas att ju Hr Reuterdahl besitter dessa särskilta egenskaper i afs. å talmanskapet i Presteståndet, hvilka man velat anse nödvändiga för en svenska kyrkans Primas. Men om regeringen sålunda vunnit sin afsigt, att i den nya, ärkebiskopen erhålla en lydig tjenare för sina reaktionära planer, så förundrar man sig dock, att Hr Reuterdahl lemnat den beqväma biskopsstolen i Lund, uti ett stift, der han synes hafva ägt sympathier och hvarest han sålunda icke kunnat sakna inflytande, för att flytta till ett annat stift, der han tydligen saknar dessa sympathier och der han säkert kan göra sitt anseende ganska litet gällande, och hvilken plats dessutom lärer vara mindre lönande än biskopsplatsen i Lund. Men förklaringen härpå ligger sannolikt i Hr Reuterdahls lydiga sinne, hvilket ej funnit sig tillständigt att afslå denna nya nåd. Huruvida såsom särskilt motiv äfven ingått lockelsen af den högre värdigheten, känna vi ej, men anse det föga troligt. Huru härmed må förhålla sig; hvilka motiverna än må vara, så väl Rageringens att nämna Hr Reuterdahl som den sednares att emottaga utnämningen, så har det nu blifvit en verklighet, att högsta platsen inom svenska kyrkan blifvit besatt af en man, som mer än någon annan i Sveriges riI ke gjort sig bekant icke blott i politiskt afseende såsom den mest fiendtlige mot den nyare tidens riktning, utan ock i kyrkligt afseende såsom den mest ofördragsamme, samt i afs. å skolan tillhörande de klassika åsigter, som icke fatta skolans betydelse för det borgerliga lifvet, utan blott anse henne såsom ett medel för den ensidiga, s. k.lärda bildningen. Det är med ett ord en den mest trångbröstade och inskränkta reaktionens man, som här öfvertagit ordförandeskapet för den svenska kyrkan. Vi frukta föga för hans inflytande på denna plats, ty tiden går nog sin gång