Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1856, sida 1

— Nej, Vandrusen, det är samvetsförebråelser hos en, .. : — Men, käre Paul, Surcouf känner dig så väl; han betviflar icke ditt mod och anser dig icke för desertör. Surcouf är en sträng, men rättvis sjöman, som nu utan tvifvel känner din galna kärlekshistoria och beklagar dig. Du öfverdrifver ditt fel, min käre Paul; en vän skall aldrig döma dig så hårdt, som du sjelf. — Det är möjligt, men det är dock ledsamt att behöfva skonsamhet af sina vänner. — Hvad grefve Raymond beträffar, fortfor Vandrusen, — förstår han dig bättre än någon, ty han älskar samma qvinna som du, och hans förtviflan har samma orsak som din ... Uen Raymond, afbröt honom Paul, — den ädle Raymond har ej tvekat att uppfylla sina pligter. För närvarande gör han något, som ingen annan skulle gjort, och som öfverträffar Dupleix, Suffrens och Surcoufs hjeltebedrifter . . . I Hvad gör han då? frågade Vandrusen förvänad. — Ån, du vet det, sade Paul. — Jag vet ingenting annat, än att Raymond begilvit sig till Timor, för att utlösa grefve Despremonts ur sjöröfrarnes händer. Naåval, ropade Paul, — är det intet, det? grefve Raymond älskar madame . . , det vet du. — Ja, det är sannt. : — Och ändå åtager han sig att befria Despremonts och ätergifva honom åt hans maka .. Jag för min del skulle hellre vilja ensam äntra en enkelsk frogatt . . Du förstår ej detder, Vandrusen: du har en lugn karakter. Då du såg grefvinnan Despremonts och höll på att bli kär i henne, sade du till dig sjelf: Nej, låt bli att förulska dig . . 2