Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1856, sida 2

— —————— — — — —— ä — — ——— — fant till en källa med friskt vatten. Den unge nybyggaren lyfte just foten, för att sölja sin vägvisare, då i samma ögonblick ett dån, likt ett åskslag, rullade öfver dalen och besvarades af de svarta klyftornas ekon. Paul stannade förvånad, riktade en hastig blick mot den molnfria, azurblå himmelen, och såg elefanten falla till jorden, lik ett från bergen nedstörtande granitblock. I samma ögonblick upphäfde Vandrusen, Strimm och de andre nybyggarne höga glädjerop och framsprungo ur skogsbrynet. Allt detta hade skett på kortare tid un en minut. Den heliga vänskap, som endast mellan ödemarkernas barn knytes, visade sig nu i hela sin rörande ömhet. Tärar fuktade ansigten af alla färgskiftningar, och en åskådare skulle trott, att alla dessa menniskor voro blodsförvandter och medlemmar af samma familj. I lifvets högtidliga ögonblick blifva Sems, Kams, och Jafets ättlingar hvarandra lika genom hjertat. Paul ville ej förebrå nybvggarne, att de utgjutit det ädla djurets blod, utan lät dem förblifva i den tro, att deras nio välriktade och likasom med en enda hand slungade kulor räddat hans lif. Det skulle varit grymt att upplysa dem om rätta förhållandet, då de voro så segerdruckne och strålande af glädje. Vandrusen, den annars så lugne Holländaren, utgöt sig i glädjerop, som öfverrö-tade alla de andres, och ropade i ett slags yrsel till Paul: (Forts.)