Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1856, sida 2

kanta och vänskapliga varelser, utan förrådde väsenden, upphettade af solen, af sinnesrörelser och en ansträngd marsch genom skogar och bergtrakter. Elefanten gissade detta och fortsatte sin ofelbara tankegång på följande sätt: — Alla denna dals ångor och vällukter äro mig bekanta, antingen de komma från träden, blommorna eller djuren. Jag har lefvat i lugn och obestridd besittning af denna nejd i många år. Men hvad jag nu vädrar, är en fruktansvärd fiende, med krafter till ett mödosamt lif, eftersom han kan uthärda strålarne af en sol, för hvilken andra djur fly till skogarnes svalka. Elefanterna i vilda tillståndet — och detta är för dem det civiliserade — hafva öfver menniskan ett annat slags öfverlägsenhet, som består deruti, att de ej, såsom hon, behöfva formulera sina tankar i mer och mindre riktiga och grammatikaliska ordsatser. Utan vidlyftig monolog och blott genom en underbar koncentrering af tankar, som ej ega och ej behöfva ord, för att vinna sin bestämda prägel, komma de hastigare och säkrare än vi till slutsatsen. Då elefanten jemförde ångorna; öfvertygade han sig, att den lilla varelse, som satt framför honom, tillhörde samma fiendtliga slägte, som inträngt på hans lagliga område. Denne med sina tomma och spensliga händer var icke farlig; men, tänkte elefanten, han har kommit i en trolös afsigt, hvilket röjes af hans alltför uttrycksfulla och förståndiga blickar; han har hitkommit ensam, för att i förväg undersöka nejden, upptäcka den tillflyktsort, i hvilken våra fredliga familjer lefva, och förstöra oss med tillhjelp af sina talrika, i skogsspåren fegt lurande likar. Han skall derför först dö; en af de små elaka och blodtörstiga varelserna skall åtminstone omkomma.