Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1856, sida 1

borgerlig roman, hvars tilldragelser hafva någon gata i Paris till skådeplats; jag skrifver ett nybygges bistoria. Måhända skall detta arbete — De Fridlöse på Java — skänka mig samma tillfredsställelse, som tvenne andra af min hand, Florida och Kriget i Nizam; måhända, säger jag, skola ryktbara resande, såsom herr de Lagrene, vår ambassadör i China — densamme som etter sin återkomst öfverhopade mig med de skönaste indiska presenter — och såsom den lärde och snillrike doktor Yvan intyga, att mina romaner äro historiska arbeten, att mina landskapstaflor existera, att mina hjeltar varit verkliga personer, att deras äfventyr verkligen passerat, och att jag ingenting uppfunnit af mina påstädda romanfantasier. Hela verlden är icke lik gatan Montmartre eller ens gatan Rivoli. Etter denna nödvändiga parentes återtaga vi berättelsens tråd. Vandrusen och de andre nybyggarne hade emellertid hunnit fram till Dödsdalen. Den lugne Holländaren riktade sina steg mot dödsträdet. Strimms män, ehuru annars så oförskräckta, darrade af fruktan vid blotta namnet Boon-upas, men deras tillgifvenhet för Paul besegrade alla andra känslor, tillochmed den mest hårdnackade af alla: inbillningens foster, den nervösa förskräckelsen. Strimm, hvars lodjursögon omfattade en horizont, stadnade hastigt och gaf kamraterna ett tecken att icke röra sig ur stället. Han hade varseblifvit Paul i den mest ögonskenliga lifsfara — bredvid en elefant. Alla nybyggarne gömde sig bakom en klippa, för att rådslå om hvad nu vore att göra. Vandrusen och Strimm, hvilkas blickar mätte afståndet med geometrisk noggrannhet, försäkrade, att elefanten var inom skotthåll, och att nio kulor, på en gång