Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1856, sida 1

vilja vi ingå i någon granskning af förf:s historiska framställning af det personliga slafveriet i forntiden, hos Hebreer, Greker och Romare, eller i nyare tiden, uti Amerikas Förenta stater. Med rätta uttalar förf:n sin harm öfver detfa slafveri uti ett land, som berömmer sig af sin frihet och aktning för menniskorätt. Man bör dock erinra sig, att icke hela den stora republiken drabbas af detta omdöme, utan att fastmer inga hårdare än Amerikanare sjelfva: fördömma detta menskligheten förnedrande, upprörande slafveri, hvilket utgör den stora unionens tunga brott och onda samvete. Det jordfasta slafveriet eller lifegenskapen tillhörde egentligen de germaniska folken, och var en följd af krigets och eröfringens rätt. Det bör erinras till svenska folkets heder, att denna lifegenskap hos oss upphäfdes redan i början af trettonhundradetalet, underadet att den i vissa trakter af Tyskland fortfarit ända till våra dagar. Det finnes en del personer, som gerna tala om medeltiden, dess ridderlighet och patriarkalism, m. m., och som deri söka en urbild för ett mensklighetens lyckligare tillstånd. För deras räkuing, torde vi få återgiiva följande teckning, för hvars förfärande sanning man endast deri finner en tröst, att denna tid nu är förbi, och att den, tid, som nu är, med alla sina skuggor, dock är jemförd med den som försvunnit, oändligt ljus. Se här förf:ns teckning: Medeltidens elände. Det var långt ifrån att lifegenskapen utgjorde medeltidens största elände. Den var en obetydlighet emot det som uppstod genom faodalväsendet, eller alla Europeiska länders fördelning emellan en otalig nangd små tyranner, som icke erkände några andra lagar eller inskränkningar i sin magt, än skyldigheten att ledsaga konungen i krig, för att äfven der utöfva sitt blodiga handtverk att mörda, röfva och våldföra. Vi vilja icke gifva en skildring af denna förskräckliga tid, så ofta prisad såsom historiens skönaste. Vi finna neml. att detta beröm, detta pris angår dess motsats, detåsom sökte att sätta en dam för dess blodiga ström: Riddarväsendet, som bekämpade dess våldbragder, och klostren som utgjorde en fristad, för dem som flygtade derifrån. Vi skola i stället låna en kort öfverblick af feodal-tillständets elände af en snillrik författarinna, som beskrifver medeltiden ungefär, och med några tillägg, på följande sätt: Ni har sett de underjordiska hvalfven af ett herreslotts ruiner, sådane de alla äro från feodaltiden; förfärande qvarlefvor af det vidsträckta nät, som utbreddes öfver Europa under så många århundraden och förtryckte ra som deras arbetsgifvare, och dock måste foga sig efter dem. De blitva förda parvis i långa rader, styrda af uppsyningsmän och genom deras bett och stygn hindrade att gå ur ledet. Tåget uppnår ett träd, myrorna afbita bladen och utskära ur dem runda stycken, af hvilka arbetskräken få taga och bära så stor börda de förmå. Så vänder hela tåget tillbaka till boet, aflasta sina bördor och slafvarne drifvas af de andra i en håla, der de omsorgsfullt vaktas, så att då någon söker komma ut han genast öfverfalles af en 7 a 8 myror och dödas. ESR ORREREOR —