Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1856, sida 1

afskjutne mot kolossens öra, skulle döda honom på stället, ty de voro alla lika säkra skyttar som jägarne i Zanguebar eller vid Agoabugten. — Men, — ty det finnes alltid ett ?men vid sädane tillfällen — men om vi ej lyckas att döda, utan endast såra honom, hvilket är ganska sannolikt, så är Paul förlorad. Ingen hade mod att motsäga Strimm; ingen vågade gå i borgen för ofelbarheten af sitt skott. — Och om vi visa oss, är faran lika stor, anmärkte Vandrusen. , — Vi måste emellertid fatta ett beslut, sade flera röster. Strimm, stående bakom ett klippstycke, betraktade den besynnerliga scenen med förvånade blickar, men alla hans för vildmenniskan egna instinkter voro ej mäktiga att fatta den-amma. Han såg ännu alltid elefanten vid Pauls sida, lekande med sitt rof före nådestöten, såsom tigern leker med kandjilen. — Besynnerligt! mumlade Strimm; — elefanten plär icke leka med sitt rof på det sättet: det ligger ej i hans natur. Vandrusen undersökte fängkrutet på sin dubbelbössa och mätte val för tolfte gången afståndet. som skillde gevärsmynningen från kolossens öra. Men Strimm skakade ogillande på hufvudet och betraktade solen, såsom vildarne alltid göra vid vigtiga och ovissa tillfällen under sitt af faror uppfyllda lif.