inbördes herrekrigen. Dessa rysliga boningar, dessa branta fästningar, som vi se på bergens tinnar — nu endast bebodde af nattugglor, liksom vore de afkomlingarne af deras fordne ägare, — tjente till hiden för alla de våldsgerningar, som då begingos. Om ni genomreser Tyskland, Frankrike, Italien, England, Spanien och de Slaviska länderna, skall ni icke finna en dal, icke uppstiga på ett berg, utan att se ofvanför eder de ännu hotande ruinerna af något af dessa förskräckliga nästen, och trampa på förmultnade menniskoverk, som göda gräset; eller de blodbestänkta spåren af våldets rätt, utöfvad af den patriciska kasten, öfver de kaster, som de gjort till sina slafvar. Och om ni börjar genomsöka dessa ruiner, eller om ni gräfver i det grus, som småningom har öfverhöljt dem, så skall ni finna i djupet fängelser, trånga celler för fångarne, och bortgömda vråar der de mördades, så att deras rop eller deras jemmer icke skulle höras; samt grottor dit man kastat samman deras skeletter; och utanför dem straffplatser, der den taggige trähästen stod, på hvilken sattes med tyngder på fötterna motsträfviga eller uppstudsiga lifegne; och der bredvid galgen för ertappade rymmingar, bålet för kättrarne, eller för trollpackorne; vgnen, der becket kokades, som skulle längsamt plaga offren till döds och grafplatsen der de begrafdes lefrande. Men det var icke blott Herrarne, Baronerne, icke blott den patriciska racen, som rodnat jorden med sa A 2lod Konungar, Prelater is missbrukade namn, hafva täflat me , att utsträcka våldets spira öfver folken, och föra torturens vapen emot värnlösa, förskrämda, törgafves om nåd bånfallande likar. Man skulle i våra dagar säga, att dessa rysligheter äro öfverdrifter, äro omöjliga, om icke torturen ännu på 1760-talet varit allmän i hela Europa, och icke autodafeerne eller kättarefesterne varit vanliga uti Spanien och Portugal ännu i 17:de århundradet, och bland dem den mest glänsande af alla, autodafeen under Carl II i Madrid, vore i alla sina detaljer förvarade i historien. Torturen, en qvarlefva af feodaltiden, var afskaffad i Sverige genom 1734 års lag. Se Rätteg. B. 17: 36, 37; Missg. 20: 8. Sverge var säledes det första land, der den afskaffades, och långt förrän Fredrik II, och Catharina II, — eftersträfvande att anses för filosofer på thronen och Marci Aurelii likar — och den fromme Ludvig XVI gjorde det. Det är icke historiskt noggrannt att tillskrifva Gustaf III detta upphäfvande. Det var reformationen, som fördref medeltiden. Likväl lät Calvin bränna Servetus såsom kättare, och Melanchton säges hafva billigat det. Men de voro båda menniskor; och så långsamt segrar sanningen! Med denna skildring lemnar förf:n den gamla tiden och kommer in i det närvarande, först till det svenska stat-torpare-systemet, öfver hvilket förf:n bryter skonslöst stafven. Tyvärr är dock detta vigtiga kapitel afhandladt alltför knapphändigt och temligen både ensidigt och ytligt. (Forts.) AAQA-.AmAQtt FE —