Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1856, sida 1

II. Efter soluppgången hade vindstillan efterträdts af ett knappt märkligt vestligt vinddrag, som ljud öst fläktade genom den nakna och kala dalen. Man hörde ej vinden; man anade den blott af de vällukter, den medförde från Samarangs urskogar och vilda trädgårdar. Plötsligt märkte vår unge Paul en besynnerlig förändring i elefantens beteende. Hans ofantliga öron styfnade, och han höjde snabeln lodrätt öfver hufvudet, för att vädra de främmande ångor, som han märkte vara blandade med vinden. Strimm och Vandrusen hade, då de inträngde på jettedjurets område, försummat elfenbensjägarnes vanliga försigtighetsmått: de hade glömt att rulla sig bland markens daggbestänkta välluktande blommor — ett slags bad, som bedrager elefantens beundransvärdt fina luktsinne, hvilket annars på långt afstånd uppfucker menniskan. Här börjar nu en scen, som synes otrolig, om man står på den gamla zoologiens ståndpunkt, men visar sig såsom ganska vanlig och naturlig, om man rådfrågar de nyare engelske och holländske resandes böcker och framför allt den lärde indiske naturforskare, som yttrat: vom menniskan skall man en gång skrifva sista ordet; om elefanten aldrig.? Jag, som blott är amatör i zoologien, underlåter emellertid intet tillfälle att studera elefanten, som i mitt tycke är ett vida intressantare djur, än mennioskan med dess tråkiga och envisa följe af sju dödssynder; jag har läst allt hvad som ännu blifvit skrifvet om dessa på fyra pelare kringvandrande jettar, och hvar gång jag i mina böcker offentliggjort ett