Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1856, sida 1

de ärgäng med Samlade dikter af C. F Ridderstad. och kommer att derefter innehälla slutet af den historiska romanen Drottning Lovisa Ulrikas hof af Ridderstad Pehr Brahe den yngre, svensk originalroman i två delar, samt derefter utländsk romanlitteratur efter utrymme. Man behöfver ej se mer än denna innehållsförteckning, för att fatta intresse för arbetet, hvars framgång också kan anses ganska stadgadt. Af särskilt intresse skall det blifva, att här få göra en närmare bekantskap med hr Ridderstads sångmö, rörande hvilken det torde blifva mer än cn anledning att något utförligare tala, sedan de samlade dikterna utkommit i sin helhet. Emellertid önska vi hr Ridderstad lycka till sin vidsträckta verksamhet, och önska honom fortfarande oförminskade krafter och samma friska mod, att fortgå på sin mödosamma bana. Af Historiskt Memoir-Bibliothek har 18:de häftet utkommit, utgörande fortsättning af d:r L. Vrons: En Pariser-Borgares memoirer. Medan vi tala om litteratur af denna art, kunna vi ej undgå, att göra några korta anmärkningar mot en längre anmälan i Aftonbladet af det härstädes utgifna poetiska arbetet: Walter och Amaranth, bearbetadt från tyskan af Kiellmann-Göranson. Aftonbladet har i detta arbete spårat en uppenbarelse af det ultramontana skriftställeriet, hvars hotande införande i den svenska litteraturen A. B. ansett sig skyldigt, att med all makt motarbeta. Vi kunna ej hjelpa, att ju vi anse detta A.B:s uppträdande mot ett icke blott oskyldigt, utan ganska förtjenstfullt arbete, temligen barnsligt. De faror A.B. häri med sådan förskräckelse spårar för en inbrytande ultramontanism, äro inbillade, och de anmärkningar A.B. gör emot den anda, som genomgår arbetet, af medeltidens ridderlighet och trosuppfattning, förfalla helt och hållet eller lända arbetet till förtjenst, då det just är en gammal enkel riddarsaga, som här blifvit bearbetad, och som skulle varit osann, derest den ej blifvit återgifven i medeltidens anda. När dertill kommer, att boken innehåller flera sannt poetiska skildringar, samt utmärker sig för ett särdeles ledigt och vackert språk, så förstå vi ej A.B:s spärr-ridt mot densamma, derest ej grunden derför utgör önskan att inlägga en protest mot den anda, som uppenbarade sig i den krigsförklaring mot den usla litteraturen, som en gång af A.B. utgafs, men som stannade vid blotta förklaringen. Förmodligen kommer denna krigsförklaring mot Ultramontanismen att aflöpa lika fredligt, men väl hade emellertid varit, att A.B. vid dess utfärdande valt ett föremål, deri den åsyftade fienden verkligen blifvit angripen.