Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1856, sida 1

vaströmmar. Hela denna nejd bir en hemsk prägel, i synnerhet då den höfjes af nattens skuggor; ögat möter öfverallt jettehöga bergspetsar, resande sig från toppen af väldiga granitplatåer, likt titaner, uppstigne ur underjorden, för att storma himmelen. Midt i dalen står ett ensamt träd, oböjligt som kaktusplantan och stumt vid vindarnes lek, ett jettelik ur vextriket .. dess obeskrifligt sorgliga anblick fulländar det ödsliga i den omgifvande naturtaflan. Det är boon-upas, mördareträdet, som utsvettas en osynlig giftig dagg och offrar åt döden hvarje varelse, som söker tillflykt i dess skugga eller bland dess grenar. Sådan är åtminstone den allmänna folktron i Indien och framför allt på Sundaöarne; att på Java förneka Boon-upas dödande inflytelse vore lika orimligt som att förneka solens hetta. Paul betraktade trädet med den dystra glädje som en förtviflad menniska känner, då hon betraktar det vapen, som i nästa ögonblick skall befria henne från en odräglig tillvaro. Sjelfmordet, detta förfärliga brott, är en handling af obotlig förtviflan, det lekemedel, döden erbjuder mot ett omöjligt lif. Det är en egen företeelse, att sjelfmordet, som af de romerske hedningarne prisades såsom en dygd efter Lueretias, Catos af Ulriea och Bruti hjeltemodiga exempel, ickedestomindre fördömes af hedningen virgilius, som verkligen j flera hänseenden än detta kan kallas en kristen skald ). Natten sänkte sig öfver Dödsdalen, och stjernorna ) Quam vellent zetere in alto Pauperiem duram et duras perferre labores! —T—ä— EA