Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1856, sida 2

—— — Till grannskapet af Dödsdalen, inföll Vandrusen. — Ja, inföll Paul med synbar rörelse, — jag hade också glömt det namnet. Vi ha sedan fordna tider många berättelser om den dalen. Vet du, Vaudrusen, jag skulle nästan vilja göra en liten uiflygt till Dödsdalen, såvida ej för många hinder . ... — Hvad! ropade Vandrusen; — har du aldrig sett Dödsdalen under den långa tid, du vistats här på kusten? Jag må säga, att du ej är mycket nyfiken. — Jag har aldrig gifvit mig tid dertill. Mitt lif härstädes har varit deladt mellan arbete och sömn. — Det är en märkvärdig dal, fortfor Vandrusen, — men dyster ooh öfvergifven för Boon-upas skull. Boon-upas är Celebesboarnes mancenilleträd, på en gång det vackraste och mest afskräckande träd på Sundaöarne. — Det är en besynnerlig egenskap, man påstår det trädet ega, anmärkte Paul. DÖ Det är Dödens träd, svarade Vandrusen. — Vi ha således en farlig granne, inföll Paul skrattande; — lyckligtvis är han nd temligen aflägsen. — Endast två mil. — Icke mer! sade Paul likgiltigt; — jag trodde, att Boon-upas vexer i nejden af Sumbaja. — Du följer denhär bäcken, sade Vandrusen, pekande till höger, — den leder genom ebenskogen till Dödsdalen. Det var åt det hållet vi lockade Bantam och hans banditer. (Forts.)