Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1856, sida 1

Gottlands läns tidning, som med insigter och nit följer alla ärenden, som röra sin ort, innehåller följande uppsats rörande vinter-postföringen till: Gottland: on De stora faror, som nyligen, den 17—21sistlidne December, änyo hotade saväl postförares lit och helsa, som ock sjelfva posten med dess innehall af penningar, affärsbref och handlingar, hafva naturligtvis åter bragt till tals: de många och stora bristerna i den n. v. vinterpostföringen mellan fastlandet och Gottland. Man har frågat: huru stora penningeoch andra förluster skola ännu afbidas? Huru mänga olyckor och lidanden skola ännu behöfva inträtra? Hur mänga menniskolif skola ännu uppotfras? Hur — — 2— — mäåängas helsa och arbetskraft skall väl ännu undergräfvas och förspillas — innan höga vederbörande I blifva riktigt öfvertygade om de vädor, som nämnda postföringssätt medförer för lif; helsa, egendom och — snart sagdt — för rikets och dess postväsendes anseende och heder? Länge hafva provinsens högsta myndigheter, och kraftiga röster vid riksmötena, samt enskilte eftertryckligen payrkat förbättrade kommunikationsanstalter för Gottland; länge har man hört ett nådigt löfte förhoppningsfullt omtalas. Och likväl har vinter kommit efter vinter med samma — i vår tid bedröfliga — företeelser af afbruten postgång endast i följd af motvind eller is-sörja, och med, å postförarnes sida, samma skadespel ar mod, härdighet, dödsförakt, lidanden, lifsfaror, samt yttre och inre kroppsskador, och understundom har olyckan rågats genom välfrejdade, käcke och duglige mäns förspillda lif och i följd deraf enkors och barns iräkade värnlöshet. Uvarje sådan olycks-gang har en ödmjuk och rörande bön blitvit ställd till allmänheten härstädes, och hvarje gang har bönen fatt ett rörande, hjertligt och frikostigt gensvar. Men olyckorna tima beklagligtvis så ofia, och ingen skulle undra på, om allmänheten, sam hitintills fatt liksom godtgöra och förmildra följderna at postföringens brister, slutligen förtröttas uti sin nästan årligen i anspråk tagna välgörenhet, alldenstund man väl vet, huru i väsendtlig mån och till största del dessa olyckor kunna förekommas, och postföringen genom andra mått och steg betryggas och försäkras, så vidt genom menskliga anordningar är möjligt. — Såsom postföringen med vanliga öppna båtar nu bedrifves, utan reserv-kläder för manskapet och utan reservförråd af lifsmedel, kan den merändels endast sägas vara några oförskräckta mäns lek med faran och döden. Deremot, anställde på lämpliga farkoster och så utrustade som en vinterfärd kräfver, skulle dessa män endast vika för alldeles oöfvervinnerliga naturhinder, och — vädlig död eller stympade lemmar och tidigt bruten helsa med dess följder skulle ej längre vara postförarens vanliga och högst oförtjenta lott. tminstone hade då styrelsen, ifall olycka skulle tima, det tröstande medvetandet, att hvad försigtighet anbefaller, och hvad vär tids erfarenhet och uppfinningar erbjuda, blifvit gjordt och anordnadt. Måtte derföre enart ändamålsenliga åtgärder sättas i verket! Det lilla, aflägsna Gottland, som äfven vintertiden i alla hänseenden behöfver den dyrbara förbindelsen med moderlandet, skall helsa dessa åtgärder med glädje och minnas dem med tacksamhet!? : Härefter lemnas ordet åt en insändare, hr J. G. Bergenstjerna, hvilken i afseende äå postföringen föreslär följande utvägar: PAtt en grundyående, med skruf försedd ångbåt är, så länge vattnet är rent, eller någon mindre is vid hamnarne finnes, till postbefordringen väl passande, derom finnes sannolikt ej mera än en tanke. Men då slika vintrar, som t. ex. den sednast förgångna, inträffa, är en ängbat lika oanvändbar, som det nu befintliga postsartyget. Det är saledes då, som kommunikationen med moderlandet måste bli hämmad, så vidt ej ändamalsenligare kommunikationsmedel anskaffas. Dessa äro bade enkla och lätt anskaffliga: Toenne isbåtar, enkom för ändamålet konstruerade, iro härtill tillräckliga (önskningsvis 2:ne båtar på zottländska och 2:ne på öländska sidan). Dessa båar böra så byggas att högsta möjliga styrka blir förnad med görligaste lätthet. De böra lätt kunna lragas på isen, och genom anbringandet af en hög, vägformig köl, icke kunna skadas i botten af upptående isstycken. En ritning derå jemte föreskrift å virkets beskaffenhet skall, om projektet gillas. af nig framdeles öfverlemnas. Kostnaden för hvarje Våt bör ej öfverstiga 120 åa 130 rdr rgs. Med en ådan bät, bemannad med dristigt och driftigt folk — hvarpå Gudi lof icke är brist — böra ofta postärder på is kunna verkställas, och det utan att fara ör menniskolif bör vara att befara. Ett nyligen inträffadt exempel har bekräftat denna istnämnda åsigt. Båtföraren Olsson, som i vår öppade postfarten, måste med stor möda draga båten mkring 4 mil på is. Hade båten varit på ändamälsnligt sätt bygd, skulle resan gått vida lättare. — eserv-pelsar för manskapet äro äfven af stor vigt.? Detta erinrar oss ånyo om vår kongl. Geeral-poststyrelse, som utan tvifvel är en af åra klenare styrelser, hvilket tyvärr vill säga! TI T— NN