Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1856, sida 1

Paul gjorde en nekande ätbörd. — Numera kan jag suga dig allt. Denna person är vär sköna grefvinna Auröre Despremonts ... IIvad är det, du ser ute på hafvet? . . Upptäcker du ett segel? ... Ejler är det Bantams lik, som drifver omkring på böljorna? Vid namnet Aurore spratt Paul till, som om han fått en kula i hjertat. Men han bekämpade sin sinnesrörelse och vände sig bort, för att ej låta Surcouf se den likbleka färg, som vanställde hans anletsdrag. Utan att vända sig om vid Surcoufs skämtsamma fråga, svarade han, han visste knappt hvad, men prisade sig lycklig att han hittat på något, somm lät någorlunda förståndigt. — Jag tyckte mig höra .. buller af åror ... Vi äro i ytterst farliga farvatten. Ni vet bättre än jag, Surcouf, att det just var här, herr Delaniers brigg förlidet år blef tagen af sjöröfvare . . . Inom en handvändning var den omringad af sjöröfvarepiroger, som tycktes dyka upp ur hafvet. — Hvad du nu berättar, Paul, om du skulle duka upp historien om Fredags död i Robinson Crusoe.? Min Bretons skulle i rappet göra slut på tvåhundra sädane piroger ... Sätt dig, Paul, och låtom oss fortsätta. Vi få ej uppskjuta en så vigtig sak till morgondagen ... — Det är sannt, sade Paul och satte sig så, att minst tre-fjerdedelar af hans ansigte var skymdt för Surcouf. — En enda förlorad dag, kan bringa olycka ötver Despremonts och hans steskars hustru. Jag har ännu aldrig sett ett äktenskap så lyckligt som deras. De älska hvarandra, som såta nygifta i första veckan af smekmånaden. Om ögonblicket ej vore så allvarsamt, skulle jag kunna är detsamma, som fortfor kaptenen, —