Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1856, sida 1

bF 4 KE SN ning har de yngre konstnärernas bildning och utveckling varit anförtrodd? Går man bakom kulisserna, så får man det nedslående svaret på dessa frågor. Våra skådespelare och skådespelerskor spela, spela förträffligt understundom, men det bildade ögat ser bakom detta spel ingen säker styrande hand, som ger klarhet och omdöme åt konstnärsinstinkten, smak åt talenten, kunskapens förädling åt menniskan. En följd häraf blir sjelfförgudning hos de äldre, eller af allmänheten mera gynnade, liknöjdhet eller hopplöshet hos de yngre, och hos alla — det äkta konstnärssinnets död. Dessa följder bär den teaterstyrelse ensam på sitt samvete, som, med alla sina hushållsgrundsatser i stort för öfrigt, ej tagit ett enda steg för de unga talenters undervisning och ledning, hvilkas andliga utveckling blifvit lagd i dess vård, och som — under det den för Rikets Ständer sjelf proklamerat den teori, att nationalteatern aldrig bör nedstiga ifrån att vara en ledare af det allmänna konstsinnet, en makt i smakens verld, äfvensom också medelbart inom det moraliska området, — på det praktiska utförandet af denna lika vackra som sanna sats ej kostat en allvarlig tanke. Så bekymmersamt den kongl, teaterns närvarande ekonomiska tillstånd sålunda är, så är dess inre det i ännu högre grad, och om ej en snar och genomgripande reform i alla dess förhållanden vidtages, så skola vi snart blifva vittnen till den sceniska konstens fullkomliga död i vårt land, eller åtminstone den svenska nationalteaterns hittills värdigt uppehällna anseende, såsom den högsta vårdaren af den allmänna konstsmaken, nedsjunka under enskilda teatrars allt mer och mer sig utvecklande värde. Under sådana omständigheter vore det mindre underligt, om det rykte olyckligtvis skulle besannas, som vi från säker källa hört berättas, att konungen, uttröttad vid teaterns mångåriga bekymmersamma trassel, skulle ämna att åt den enskilda spekulationsandan öfverlemna det åt patriis musig helgade templet. Da konungen ärligen gifvit 40,000 rdr och sdertill nu skall betala en känd skuld af 90,000 rdr, och troligen ännu mycket mera, så måste man neml. medgitva, att anspråken på honom ej kunna gå längre. Ehuru ogerna vi skulle se ofvannämnde utväg, så måste det dock erkännas att, om gamma förhällanden hädanefter som hittills fortgå, så skulle konsten ej särdeles lida af en dylik åtgärd, emeden sista villan då ej gerna kunde blifva stort värre än den första. Hvad innebär väl allt detta, må man väl fråga, annat än ett nytt bidrag till vår förvaltnings historia? Och hvär ligger grundorsaken till det onda om ej i vederbörandes oförmåga, att utvälja den för hvarje plats passande personen. Den kongl. teatern har i långa tider utgjort ett fält för vederbörande misslyckade experimenter i detta hänseende. Derföre att han hade en viss belletristisk förmåga och ett lätt och angenämt umgängessätt, samt dessutom var baron, att icke tala om den personliga ynnesten, blef baron H. Hamilton på en gång teaterdirektör och general-postdirektör, af hvilka hvardera platsen fullt kräfver sin man, och för hvilka baron H. var lika främmande. Derföre att han hade ett godt bufvud och skrifvit goda afhandlingar i statsekonomien samt dessutom var baron och borde vinnas, blef baron Bonde teaterdirektör. Vi anse det derföre vara fullt i sin ordning, att civillistan får betala dessa experimenter. Kanske skall man derigenom, åtminstone hvad teatern angår, lära sig inse nödvändigheten af att hvarje plats bör skötas af en man med insigter just i det ämne, som till platsen hörer.