Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1856, sida 1

eller inmana läta och, der han sig då icke rättar honom i kammarrevisionen straxt angifva; äfvenson landshöfdingen erhållit tillstånd att intill dess sva kan följa, emellertid en sådan brottslig från tjen sten suspendera, ifall dess brott det förtjenar. Mei huru ömtålig för missbruket af landshöfdingens myn dighet man i dessa hänseenden den tiden var, åda galägges bland annat af ett K. M:ts bref den 9 No vember 1739 (infördt i Juslens samling at kgl. bre pag. 58), deruti, i anledning af gjord förfrågan, hu: ruvida Kongl. Maj:ts befallningshafvande egde at för kronolänsmän utsätta straff af tjenstens förlus eller spöslitande för brofogdar som icke iakttaga de: ras embetspligt, Kongl. Maj:t gifvit till svar att son 1:a kap. 7 utsökn.-balken (hviken blifvit promulgerad sednare än landshöfdingeinstruktionen)förmål att, om de, som at Kongl. Maj:ts befallningshafvande i bud och ärender brukas, af sjelftagen myndig: het, öfverskrida eller eftersätta det som dem i hvarjmål befalldt är, Kongl. Maj:ts belallningshafvande eger makt att dem med ord och varning näpsa, elle. i böter af dem taga 2 eller 3 månaders lön till nästa fattighus, eller ock, der brottet svårare är, de hos rätten angifva; alltså fann Kongl. Maj:t betänkligt att bifalla landshöfdingens författning härutinnan, utan hade han att vid slika embetsförseelsei af kronobetjenterna sig efter allmänna lagen och de deruti stadgadt är rätta. Också har, under äberopande af denna ännu gällande allmänna lag, Sve hofrätt för icke just så länge sedan upphäft en mo kronolänsman utan domstols beslut vidtagen afsätt ningsätgärd, oaktadt, om vi ej missminna oss, i han: fullmakt influtit, att han icke innehade tjensten läng: re än landshöfdingens förtroende fortfore. Läsaren finner, att emellan dessa stadganden bådi landshöfdingeinstruktionen och allmänna lagen, rö. rande landshöfdingens myndighet öfver honom un: derordnade tjenstemän, och den nya under inrikes: ministern Fåhreus kontrasignation utfärdade s. k instruktionen, befinner sig ett himmelsvidt svalg, d: genom den sednare landshöfdingen berättigas att under föregifvande af den obetydligaste anledning a ohörsamhet eller vanvördnad; antingen förmedels suspension, eller genom definitiv afsättning, utan al slags föregången undersökning, skilja hela landtsta. ten i länet från dess tjensteutöfning. Men icke nog dermed att den nya instruktioner strider mot äldre författningar och allmän lag. Der strider äfven, såvidt vi kunna inse, uppenbarliger mot grundlagens stadgande i 36 regeringsformen som uttryckligen innehåller, att de som bekläda do. mareembeten, så högre som lägre, samt alla andre embetsoch tjenstemän än de i föregående 35 nämn: da (s. k. förtroende-embetsmän) vicke kunna utan medelst ransakning och dom från sina innehafvandsysslor af konungen afsättas. Att detta stadgande jemväl omfattar, att icke-amovibla tjenstemän ej heller kunna genom en befallning från konungen, utar föregänget domstols-beslut, omedelbart skiljas frå embetets utofning, torde icke kunna bestridas. Således förmoda vi att sjelfva hr Fåhrgeus skulle anse de betänkligt att genom någon af honom kontrasignerac befallning från konungen afsätta eller suspendera er landssekreterare, landskamrerare, landträntmästarc ete. Nå väl, skall konungen kunna i form af rin. struktioner o. 8. v. åt landshöfdingen delegera er makt som II. M. enligt grundlagen icke sjelf eger Och hvilka absurda anomalier skulle icke härigenon uppkoma? Detta om lagligheten af den ifrägavarande instruk tionen — en fråga den vi förmoda icke kunna und gå konstitutionsutskottets allvarliga uppmärksamhe vid den stundande riksdagen. Låtom oss derefter betrakta de åtminstone möjli ga följderna af detta temligen långt tagna steg in på absolutismens bana. Utan tvifvel kunna äfven desga i många hänseenden blifva ganska fruktansvärda icke blott för de personer som utgöra landtstaten, utan ännu mer för det allmänna, genom den helt och hället okontrollerade myndighet som den nya nådige instruktionen lägger i landshöfdingarnes händer. Sannt är visserligen, att hvad angår landssckreterare, landskamrerare, landträntmästare, länsnotarie länsbokhällare, kronofogde och häradsskrirvare, landshöfdingen är skyldig att, i sammanhang med åtgärden att skilja någon af bemälde tjenstemän från embetets utöfning, ställa honom under tilltal inför vederbörlig domstol; men dels behöfver landshöfdinger enligt samma 8 icke förebringa något annat skäl föl en sådan tjenstemans fällande till böter eller suspension än att han emot landshöfdingen visat vanvördnad eller ohörsamhet, dels vitsordar erfarenheter nogsamt hvad resultatet i allmänhet blifver af åta emot högre embetsmän och chefer, om någon underordnad dristar sig att emot dem söka rekonventior eller upprättelse. Hvad har då anledningen kunnat vara till denns betänkliga förändring? Äro våra nuvarande landshöfdingar så mycket mera utmärkta för rättrådighet, insigter, skarpsinnighet, nit och duglighet i sina embetens utöfning än de ståthållare? som, enligt Axe Oxenstjernas vitsord, intet förstodo af hvad som egentligen tillhörde deras embete? Åtnjuta nuvarande landshöfdingar mera anseende hos länets invånare eller förtjena de mera förtroende hos sin regering är förra tiders landshöfdingar? Vi; hatvifa att adeCa frå.