Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1856, sida 1

— Ja, ja, svarade ett tjog röster; — lefve Kobra Kapello! Lefve den listige ormen från Tschultry! — Välan, sade den nyvalde chefen; — till kanonerna, gossar! Briggen är en snabbseglare. Hät kommer att gå hett till. — Han bär franska flaggan, ropade en röst frår framstammen. — Tusen rhinoceroshorn! svor Kobra-Kapello; — jag säger er, att det är Surcouf! — Jag gissade det, sade Tiger-Öga, — jag gissar de det. Bantam har bedragit oss. Han lät Surcoul lefva, för att vi alla skola bli hängda i storrån. Måtte en elefantsnabel smeka honom i Cheribon! Det fruktade fartyget närmade sig med hvarje ögonblick; det flög som en sjöfågel öfver hafvet. Sädane oskickliga och makliga manövrer, som Malaccas? vid detta tillfälle, kunde ej rädda sjöröfrarne. I detta ögonblick dänade ett kanonskott öfver hafvet, och från en af Bretons styckeportar utsköt en azurblå rökpelare i den klara luften. Kulan träffade Malacca? i bagbordsbastingeringen. — Väl riktadt! skrek Kobra-Kapello; — jag känner igen Surcoufs öga. — Vi få snart repet om halsen, mumlade en röst. — Mig skall han åtminstone aldrig hänga; Jag trotsar honom, jag, sade Kobra-Kapello; — fyr, mina vänner, fyr! De båda unga slafvinnorna lågo afsvimmade på några segeltrasor. Ingen märkte dem. — Vid soldraken! skrek anföraren, — då man ej kan komma undan, måste man slåss. Våra karbiner döda lika bra, som om de vore kristna, och våra sablar äro som engelska rakknifvar. Färdige till äntring! Vi äro de starkaste. Till änterhakarne,