Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1856, sida 1

kar, såsom sorlet af en palmskuggad källa i urskogens djup. Om besättningen, för att tryggare sofva ruset af sig, hade sörjt för vakt eller utkik, som kunde varsko, om någon fara vore förhanden, skulle denne utan tvifvel, blott och bart af lust lör insubordination, lagt sig att sofva, likasom de andra; men då ingen chef fanns, så hade heller ingen hvarken haft makt att anbefalla ett sådant försigtighetsmått, eller ens tänkt på nödvändigheten af detsamma. Emellertid fanns bland banditerna en, som ej var så drucken, som de öfrige. Denne hade icke somnat; hans ögon mönstrade då och då horizonten. Ett segel visade sig i vester. Banditen steg upp, tog kikaren, betraktade seglet ett ögonblick och utstötte derefter ett genomträngande ljud, liknande en kommandopipas. Men besättningen vaknade ej häraf. Man måste skrida till våldsammare medel, för att uppskaka den ur sin dvala. — Ett segel, ett segel! ropade nu flera röster. För sjöröfvare är ett signaleradt segel alltid en fiende. — Alle man på däck! skrek hvarenda en, och tillochmed de mest upproriske ropade: — Låtom oss utnämna en kapten; en anförare! — Ja, ja, ropade en röst; — vår gamle kapten, den uslingen Bantam, har öfvergifvit oss, sedan vi väl gjort honom rik. Men råkar han någonsin i mina händer, skall jag hugga honom i stycken. Örat skall bli den minsta biten af Bantam. Han spelar förnäm herre nu, han! Han gör sig hvit med Cheribons krita och sminkar sig, den skurken, för att se ut som de bleka ansigtena från Europa. IG Vill ni ha mig till chef? ropade Kobra-Kapello.