Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1856, sida 1

—n—ö-ä— —— — —— — —ö— ett godt tillfälle att visa sin båjelse i detta afseende har regeringen haft, då det ålåg densamma att utarbeta en ny instruktion för länsstyrelserna i st. f. den öfver hundraäriga, af hvilkens dels ofullständighet, dels obestämdhet man hittills rönt stort mehn. Men huru har regeringen uppfattat detta sitt åliggande? Jo, på det sätt, som man kunnat vänta af det bedröfliga system, som nu rufvar öfver Sverges land och folk, d. v. 8. i motsatt rigtning mot den ofvannämnda, i den rigtningen neml. att alltmer centralisera makten, genom att lägga i de afsättlige förtroende-embetsmännens, landshöfdingarnes händer, icke mindre, utan långt större makt än de redan äga, och hvilken de öfverhufvudtaget ganska klent förvalta. Aftonbladet har begynnt ägna denna instruktion en granskning, som är ytterst nödig, då det är en sak, som så nära rör vår borgerliga frihet. Sakens betydelse föranleder oss att af denna Aftonbladets granskning återgifva de vigtigaste delarne, och torde vi slutligen blifva sjelfva i tillfälle att till dessa A.B:s anmärkningar bifoga ett och annat tillägg. Den första anmärkningen, yttrar A.B., rörer förfajtningens allmänna syftning, hvilken synes vara den, att åt landshöfdingarne inrymma en vidsträcktare myndighet än hittills samt förvandla dem till ett slags paschar, hvilka skola kunna inblanda sig i snart sagdt allting och isynnerhet finna hvilka redskap de helst anse behöfliga för utöfningen af denna sin makt. Hvad som härvid bjertast faller i ögonen, är landshöfdingens i högst väsentlig mån tillökade suveränitet öfver de tjenstemän, som jemte honom utgöra konungens besallningshafvande. En sådan princip innefattar dock något helt och hållet nytt inom vår administration och öfverensstämmer alldeles icke med den äldre institutionen af samma slag här i Sverge. Som bekant är daterar den sig från rikskansleren Axe! Oxenstjerna, hvars åsigt i ämnet sålunda torde lämpligen kunna tjena till en utgångspunkt vid bedömmandet af beskaffenheten och naturen af den i och för sig särdeles gagneliga inrättningen af en s. k. landtregering. Således läser man i rådsprotokollet för den 28 Mars 1636, då detta vigtiga ärende diskuterades i förmyndareregeringen, hurusom rikskansleren väl ansåg landets administration böra stå in triumviratu: Landshöfdingens, sekreterarens och kamrerarens embete; dock så att desse tvenne, sekreterarens och kammererarens, intet dependera af landshöfdingen utan immediate af regeringen?. Hr rikskansleren meente nemligen att eljest går aldrig väll och richtigt med administrationen i landet, ty ståthållarne (namnet på landshöfdingarne intill denna tid) förstå intet statum, hvilken enkannerligen oeh förnembligen består uti dessa sex ting: 1:0 religionen, 2:o justitien, 3:o militien, 4:o sjöstaten, 5:o politien, 6:o rijksens oekonomia. De fem resortera till seereterarens embete, den sjette, angående rentan, till bokehällaren (kammereraren). Denna grundsats har äfven bibehällits i 1734 ärs hittills gällande landshöfdingeinstruktion, om icke så strängt att landssekreterare och landskamrerare vomedelbarligen lydt under regeringen, åtminstone i så måtto att landshöfdingen icke kunnat, annorlunda än i enlighet med lag och laga stadgar, tvinga landsstatens tjenstemän att fullgöra landshöfdingens befallningar utan afseende på dessas beskaffenhet, och ej heller haft makt att omedelbarligen och utan all slags laga undersökning straffa dem för vohörsamhet?. En sådan myndighet ha likväl våra nymodiga statsmän icke ansett tillfyllest, utan har det blifvit i 66 af den nya landshöfdingeinstruktionen derutöfver förordnat, att landshöfdingen jemte det han eger skyldighet att bland annat för ohörsamhet och vanvördnad ställa den felaktige under tilltal inför vederbörlig domstol, jemväl eger rätt att dervid, i händelse omständigheterna det påkalla, från embetets utöfning skilja ej mindre landssekreterare och landskamrerare, än landträntmästare, länsnotarie, länsbokhållare, kronofogde och häradsskrifvare, med rättighet derjemte i afseende på de fem sistnämnde tjenstemännen att, då förseelsens beskaffenhet dertill föranleder, förelägga viten och dem dertill fälla eller ådömma böter till högst en månads lön, eller suspension från tjenst och lön för högst 3 månaders tid. — Beträffande länsman, landskanslist och landskontorist, kunna de från tjensten alldeles skiljas, då landshöfdingen finner sig icke vidare för dem hafva förtroende. Låtom oss tillse huru härmed förhållit sig enligt gällande lag och laga stadgar. 24 S i 1734 års landshöfdingeinstruktion tillerkänner visserligen landshöfdingen rättighet att, der landskamrerare, fogdar och häradsskrifvare icke skulle efterlefva och fullgöra de för dem utfärdade instruktioner, den felaktige, efter sakens omständighet, vederbörligen tilltala, näpsa, OCc1:: UE——