Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1856, sida 1

XVII. Sjöröfrarne ombord å Malacca äro lyckliga; de hafva ändtligen sett sina drömmar förverkligade! Ännu ett rof, och de bli alla nabober och fördunkla Palmer, Indiens dödlige gud; hela naturen, himmelen, hafvet och vinden, ler mot de öfversälla hedersmännen; de lyda ingen och befalla alla: besättningen har blifvit kapten. Fäfängt försöker den vilda Kobra-Kapello göra den af Bantam på honom öfverlätna befälhafvarevärdigheten gällande; de rusige banditerna skratta honom i ansigtet. Malacca genljuder af det ohyggligaste oväsen: röfrarne hojta, ryta och tjuta i öfvermättet af sin vilda glädje. Man skulle kunnat tro, att Malacca har ombord en laddning tigrar, bestämd för Europas zoologiska musåer. Endast kanonerna äro stumma. Banditerna hafva på däcket utbredt alla sina rikedomar, ty Constantiavinet och Ceylonrhumen hafva ej berusat dem tillräckligt; dertill behöfs anblicken af guld. Däcket är beströdt med spillror at flaskor, glas och kinesiskt porslin. Sjöröfrarne hafva slukat en ofantlig massa karrik, denna hetsande rätt, hvars gula risoch saffranlava bränner inelfvorna och uppdrifver ruset till sanslöshet. Två unga svartbruna slafvinnor, som blifvit röfvade på Timor, . bevittna denna scen och rikta sina tårdränkta längtande blickar utåt hafvet. Deras tårar besvaras med gapskratt; de sista flaskorna tömmas, de sista förbannelserna frammumlas, middagssolens brännande strålar tynga banditernas hufvuden; de vräka sig på däck, i hyttor och kabyssor, och somna. Tystnaden efterträder det vilda tumultet. Man hör blott de unga slafvinnornas snyftningar och sue