Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1856, sida 1

unge Fransmannen. Det är i Indien en allmän och riktig plägsed att ej låta vänta på sig vid måltidstimmarne; en fjerdedels timmas dröjsmål väcker oro och fruktan för den frånvarandes öde, ty nybyggarens lif är i dessa nejder beroende af vida flere tillfälligheter än hos oss. Aurore kunde ej längre hyckla likgiltighet. Hon skyndade till tjenstefolkets hydda och kallade på Aston. Ingen hade före henne tänkt på denna utväg. Aston kom, så snart han hörde ljudet af den älskade rösten. — Sök din herre, sade Aurore till honom, — sök din herre Paul! vi hafva förlorat honom. Hunden förstod genast, såsom om man talat till honom på hans eget språk. Han började vädra i alla riktningar, för att undersöka nattens ångor och dunster, stack derefter hutvudet ned i dethöga gräset, lyssnade till alla ljud i fierran, sprang fram och tillbaka i åtskilliga krokar, samt valde slutligen, säker på sin sak, den gangstig, som följde hafskusten, och på hvilken Paul verkligen befann sig. Aurore följde Aston och skyndade framåt lika hastigt som han; Davidson och hans systrar följde på längt afstånd. Hunden tjöt af glädje: han hade funnit Paul... och Aurore omfamnade honom gråtande. Ynglingen lät sin dolk falla och stod orörlig som en bildstod. — Men hvarför skrämmer ni oss så? frågade Aurore; — Klockan har längesedan ringt... Har ni icke hört henne? Paul framstammade några meningslösa ord. Han od ingenting af denna scen, aldraminst sig sjelf. Det öfriga sällskapet ankom nu till stället, och