Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1856, sida 3

da i storbrättiga manillahattar och hvita klädningar, vandra bort till en lund af jättehöga träd, som hopflätade sina grenar till hvalf öfver en liten vik med fin sandbotten, hvilken fått namnet Dianas bad. Aston — äfven han den otacksamme, såsom Paul sade — tycktes hafva förgätit sin gamle vän för nya bekantskaper, bland hvilka företrädesvis må nämnas två vackra hundar af Sumatraracen. Med dessa sprang han framför de unga damerna, i medvetande af sin höga pligt såsom utpost åt de badande qvinnorna. När klockan ringde till frukost, ätervände Davidson och Paul från besigtningen, och man såg då samtidigt de tre damerna inträda under hemmets tak med fuktiga lockar och morgonfrisk lv. Ack! huru saknade icke då den unge nybyggaren den majestätiska ruinen i skogen, denna hviloplats, der han under några oförgätiga timmar egde allt, hvad verlden kunde erbjuda hans hjerta . . der ingentig annat var honom annat öfrigt att önska, än en äter och i evighet åter en sådan morgondag! — Hvarför gaf jag efter, sade han för sig sjelf; — hon hotade att ensam lemna ruinen, och jag trodde henne! Man tror allt, när man älskar. Nej, hon skulle icke gått ensam i den hemska obanade skogen. Hon skulle hellre underkastat sig ett ensligt lif, som åtminstone ej hotade med någon fara, och jag skulle vakat öfver och försvarat henne, såsom i en belägrad stad en far försvarar sin dotter mot vilda fiender . . Och jag skulle med tålamod väntat den dag, då hennes erkänsla vaknat . . ja, jag sknlle varit lycklig, äfven om den dagen aldrig randats. Paul hape stunder af förtviflan, under hvlka han gick ned till hafsstranden, lät blicken irrai kring synkretsen och tänkte på en hastig flykt, en flykt utan farväl.