Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1856, sida 3

skrift. En amerikansk köpman i Gibraltar dechifirerade den, det var en kort berättelse af Christoffer Columbi hand, skrifven år 1493. Den innehöll meddelandet om Amerikas upptäckt och var adresserad till Ferdinand och Isabella. Columbus skref: Han tror, att manskapet icke skall öfverlefva följande dag, att fartygen befunno sig emellan de vestra öarne, och att han, utom denna berättelse, öfverlemnat tvenne dylika åt vågorna, i hopp att de kunde blifva hittade af något firtyg. Det är icke osannolikt, att denna lilla tunna verkligen blifvit utkastad af Columbus och legat 358 år vid den föga besökta kusten inklämd emellan klipporna och genom musselskorpan skyddad mot tillintetgöretse; emellertid torde man dock icke böra skänka denna berättelse obetingad tilltro. Många tvifvel uppstodo också om dess sanning, dock vann den på följande sätt någon sannolikhet: Då kapiten DOberville uti Louisville Varietees? offentliggjort sitt märkvärdiga fynd, aftrycktes detta uti Times, och redan få dagar derefter emottog Times redaktör ett bref ifrån Mr Morier Evaus, hvari denne säger, att han är i besittning af ett arbete innehållande gamla resebeskrifningar, hvaruti ibland annat berättas om Christoffer Columbi resa i Februari samma år och om den ögonskenliga fara, hvari han befunnit sig i närheten af Azorerna. FEtt utdrag ur detta arbete lyder sålunda: Amiralen, som såg en oundviklig död för sig, önskade, att underrättelsen om hans upptäckt måtte komma till H:s katholska Majestäts kännedom; i denna afsigt nedskref han resultatet af sin expedition på ett stycke pergament, omvecklade det med vaxduk och lade det i en trädlåda samt kastade denna i hafvet i närvaro af hela besättningen, som med religiös högtidlighet betraktade denna handling. — I hvilket fall som helst blifver denna lilla tunna ett märkvärdigt fynd och förtjenar utan tvifvel att förvaras i ett museum. Flaskposten har i senaste tiden vunnit betydligt uti intresse, i synnerhet efter en händelse, som vi slutligen skola omtala: Vid Siberiens nordöstra kust uppfiskades nyligen en flaska. Då ryska regeringen gifvit befallning att hålla ett vaksamt öga på denna kust, i hopp att erhålla en ellsr annan underrättelse om Sir John Franklins expedition, så blef flaskan sänd till öfverheten. Den innehöll ingenting — och man kunde icke begripa i hvilken afsigt den blifvit utkastad. Efter någon tids förlopp upptäckte man, att denna flaska var en af det slag, som de norska fiskrarne fästa vid sina garn i stället för kork, för att hålla dem flytande. Då nu de norska fiskrarne knappast utlägga sina garn ända till Siberiens kuster, så är det sannolikt, att denna flaska flutit längs utåt Finnmarkens kuster omkring Nordkap till Nova-Zembla. I sådant fall intygar den tillvaron af en ström i denna riktning, och detta tycks förläna någon sannolikhet åt hr Petermanns påstående, att det finnes en nordostlig väg till polarhafvet. Detta är visserligen endast gissningar, icke bevis, men vi hafva dock den simpla gröna flaskan atttacka derför att denna tanke blifvit född. Egen slags Jagt. Bland andra tidqsfördrif hvarmed Engelska officerarne på Krim söka förströ sig, är äfven det gamla Engelska nationalnöjet: räfjagt, nemligen så godt det låter sig göra utan räfvar och jagthunds-koppel. Men enär vid de Engelska räsjagterna jagten är mindre hufvudsak än den halsbrytande ridten genom skog och sumpmarker, öfver häckar och grafvar, så har man inrättat ithe sport på så sätt, att en af sällskapet, en af de skickligaste ryttarne, föreställer räf och får en fjerdedels timmas försprång, efter hvilken tid alla galoppera åstad för att söka upp honom och få honom att göra halt. I brist på hundar för att spåra upp villebrådet, är det representantens skyldighet att hafva fickorna fulla med små pappersbitar och tid efter annan strö dessa ut på marken för att gifva någon ledning. Sålunda företräder han både villebrådets och hundarnes ställe, och det skall vara en ypperlig lek.