Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1856, sida 3

qrickelse, och hon tilltalade honom då i en ton af kall höflighet, som blef på samma sätt besvarad. Qvinnorna foga sig i allmänhet efter konvenansens fordringar med beundransvärd takt och lätthet, Man skulle kunna tro, att de i sjelfva verket ej känna något tvång deraf, och att de föga lida af att såra en vän. Männen begripa dem vanligtvis icke och anklaga dem i tysthet för otacksamhet och glömska. Då man ihågkommer, huruledes egaren af några tunnland jord i våra folkrika nejder tvingar hvarenda gäst att traska omkring hans åkrar och ängar, för att beundra hans råg och hafre, hans potatistäppå och kalland, då man ihagkommer denna lofliga, i våra landtbrukares natur djupt rotade sed, så kan man möjligen göra sig en föreställning om, med hvilken glädje den indiske plantageegaren begagnar tillfället, då i hans enslighet en gäst likasom nedfaller till honom från himmelen, för att visa honom de slätter, kullar och berg, som gjorts fruktbara af hans händer, och dem har förvärfvat för intet af den store jordegaren — Gud. Gästen måste med tålmodighet gälda den vänskap, hvarmed han blifvit emottagen. öfvertygad. att Paul blott var en simpel tillfällighetsbekantskap för den unga kreolskan, hade Davidson tyranniskt lagt beslag på den franske nybyggaren och förde honom nu kors och tvärs öfver sina egor, för att visa honom allt, utan att ens glömma ett enda sockerrör, en enda bomullsvippa, en enda kaffeböna. Paul fogade sig med undergifvenhet i detta slags botgöring; ja han fann slutligen ett visst behag deruti, emedan den för någon stund ledde hans tankar från em hopplös kärleks förtviflan Hvarje vacker morgon, innan solen ännu förjagat nattens svalka, började Paul ånyo sin nödtvungna besigtning af det holländska plantagets rikedomar, och vid samma tid plägade systrarne Davidson och Aurore, kläd