Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1856, sida 2

—tk———— —— — — — — — — öfver den rika dalen och besökt de derstädes utställda väktarne, med den vaknande tanken att en gång i framtiden draga fördel af sina barndomsminnen, ty lystnadens drift uppenbarar sig tidigt hos equatorns barn. Vid ingången till gulddalen stod en skiltvakt, men denne hörde ej huru de krälande odjuren kommo honom närmare och närmare, tilldess en hand plötsligt fattade om hans strupe och qväfde honom. Han föll, utan att utstöta ett ljud. De väktare, som, till ett antal af tjugofem man, voro posterade i denna del af dalen, hade helt lugnt lagt sig att sofva i stjernornas sken, ty de anade ingen fara från detta häll, från den namnlösa viken. Bantam och hans män föllo såsom ett lefvande skydrag öfver de sofvande. För nästan alla blef döden blott en fortsättning af deras sömn; med de öfrige måste man slåss, men som de blefvo öfverraskade och knappt hunno fatta sina vapen, var försvaret endast svagt. Sjöröfrarne kastade sig öfver dem med sina långa malajiska dolkar — det förfärligaste verktyg, som menniskans hand någonsin smidt för dödens och förstörelsens rustkammare. Inom några ögonblick var den siste af väktarne nedgjord. Allt hade försiggått så tyst, att ingenting förmärkts af det vaktmanskap, som var posteradt åt hafssidan till, och som likaledes sof under skydd af en på udden posterad vedett. Plundringen började omedelbart derefter. Minarbetarne hade svettats, för att släcka banditernas guldtörst. Små guldtackor, stuffer och betydliga qvantiteter guldstoft, redan instufvade, för att föras till Banjermassings hufvudstad, föllo i Bantams häner. Demonerna från Malacca lemnade nu dalen i de flykt, såsom korpar, hvilka flyga bort, för att 23 ikert ställe sluka sitt byte. Aldrig har ett våd