Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1856, sida 3

derverk. De slogo en krets kring kreolskan, för att leka med fågeln, men denne högg vildt med näbbet mot de plumpa bronsfärgade fingrar, som närmade sig honom, och tog slutligen sin tillflykt i sin nya herrskarinnas sköte. Somliga af vildarne gapskrattade, andra stodo förvånade vid denna äsyn. Den unge och sköna qvinnan, hvars röst var så mild, hvars blick så ljuf, och som oinskränkt herrskade öfver skapelsens vildaste fåglar, förekom ödemarkens kannibaler som en gudomlighet. De slösade på Aurore de ödmjukaste bevis på sin vördnad och erbjödo sig alla att ledsaga henne till Kalima. Under denna scen stod Paul lutad mot ett träd och följde med hänryckt blick alla Aurores rörelser. Aston, som nu hemtat sig från sin förskräckelse, sneglade på sin herre och väntade, som en väl disciplinerad soldat, hans nya ordres. Aurore ropade Pauls namn. Ynglingen kastade geväret öfver axeln och närmade sig, följd af Aston. Den unge nybyggaren skakade hand med alla vildarne, utan att glömma en enda, och sade, pekande mot himmelen: — Denna qvinna har kommit deruppifrån! Pauls öppna och manliga ansigte, stolta gång och höga vext gjorde ett gynusamt intryck, men deras blickar vändes snart från honom till den hvita qvinnan, som kysste papegojau och lofvade de båda vildinnorna en bättre framtid, om hennes planer lyckades. Paul pekade mot solen, som alltmer närmade sig horizonten, och Aurore sade till de fridlöse: — Mina goda vänner, jag lemnar er nu, för att en gång återse er. Följen mig icke alla; det voro onyttigt. Jag önskar en enda vägvisare och skall betrakta honom icke såsom en tjenare, utan såsom en