Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1856, sida 2

Lahdsorten. Dråpet i Hedesunda Juldagen. Om denna ohyggliga gerning meddelar NorrlandsPosten följande närmare detaljer: I Hedesunda är den sed att natten mellan juldagen och annandagen hopar af unga karlar utgå hvar och en i sitt danslag och under sång och skrål i sus och dus hopsamla reqvisita, såsom mat, bränvin och ljus, till tillernadt dansnöje, som då räcker så länge förtäringen räcker, det må ock vara i flera dagar, hvarunder husbonden ej må det ringaste räkna på nina tjenstehjon eller sina barn. Detta värdiga firande af julhelgen hade ock föranledt den olycka, hvarom nu här var fråga, en olycka, som dock borde och torde hafva det goda med sig, att den om icke föranleder afskaffandet, dock inskränkandet af oskicket i ofvanstående vandringar. Drängen Anders Ersson i Fällinge, den tilltalade mördaren, stod nu inför domarebordet, med en rå, något dum blick, utan att visa någon känsla hvarken för gerningen eller sin egen närvarande ställning. Han vidhöll otvunget sitt erkännande af gerningen. Efter hvad som utröntes, hade tvist och ordvexling i ett sådant, från gård till gård under natten vandrande för dans nyårsdagen hos N. Nilsson i Löfåsen insamlande sällskap uppstått rörande den medförda bränvinskaggen, hvars förråd emot Anders Erssons vetskap och vilja blifvit aflemnadt på ett ställe; Anders tyckes ej heller haft stort förtroende af kamraterna att bära den för dem så dyrbara bördan, och då han, såsom han uppgal, tillfälligtvis en stund blifvit efter dem för det att han skulle taga upp sin cigarr, som han tappat, så retades han ytterligare genom förebråelsen att hafva helsat på kaggens innehåll. Det var i en sådan sinnesstämning, som han, under käbbel med den mördade 19-årige drängen Erik Ersson från Finnböle, slog denne vid högra örat med den 7 marker tunga. med en rännsnara af tåg, hvari han höll, omgifna kaggen, med det eftertryck att den slagne föll och ej lät ett ord. Man sknlle nu tro, att Anders vildsinthet vore afledd, men så var det ej; icke heller ansåg han sig af gerningen uppmanad att hjelpa till vid Eriks förskaffande till bygd och vård, utan han fortsatte jemte flera andra den lustiga vandringen, öfverlemnande ät hvem det gitte att taga hand om den slagne. Emot sitt nekande öfvertygades Anders att vid tillfället hafva varit af starka drycker öfverlastad. Detta inträffade något efter middnatten mellan juldagen och annandagen. Erik hemfördes af några af kamraterna. Hemkommen till fadren annandags f. m. var han väl mycket svag, men var vid sans och kunde tala. Derefter fördes han samma dag till Söderfors till hr doktor Lokranz, som för honom ordinerade behörig medicin. På hemvägen, hvarvid den sjuke skjutsades af sin fader, åtföljd af modren och en 15-årig gosse, möttes Anders, som, ehuru han visste att man kom från doktorn med den så illa af honom handterade, dock ej ens efterfrågade hans tillstånd; icke heller vågade de färdande stadna och tilltala Anders af fruktan för misshandling till följe af hans allmänt kända råa vildhet. Tredjedags morgon afgick bud till doktorn för att underrätta om den sjukes tillstånd, men detta hud hann ej hem med de nya medikamenter det medförde förr än den sjuke vid middagstiden hade aflidit. Anders var af allt detta ej orolig alls, utan roade sig under tiden tappert och då man nu kom för att fängsla honom var han på en dans, hvars nöje säkerligen blef mindre trefligt genom detta fängslande, hvarvid Anders betedde sig så vildsint att flere personer behöfdes för att fi makt med honom, hvarefter de mäste binda honom såsom ett vildsint oskäligt djur. — Anders Ersson dömdes attför dråp äfvensom för fylleri i ena bot mista lifvet genom halshuggning, hvilken dom dock, cnär målet är at underställningsnatur, kommer att underställas kongl. Svea hofrätt. Hr häradshöfding Lönnerberg ledde ransakningen med den aldrayttersta omsorg och begagnade det lämpliga tillfället att i varma ord lägga den närvarande menigheten på hjertat råhetens och sjelfsväldets farliga följder. Det vore ock att önska att denna olyckliga händelse måtte öppna ögonen på föräldrar och målsmän för de oordningar och oskick, som så länge midt under alla sträfvanden för spridande af folkbildning hålla en hel stor menighet i ett råhetstillstånd, som så ofördelaktigt utmärker den i hela orten. Så länge, -såsom det är oss sagdt varit förhållandet under loppet af flere pastorers embetstid — hederlige personer i öfrigt, men utan kraft och förmåga att komma tillrätta med en allmoge, som till en stor del lefver snart sagt i naturtillståndet, — så länge nattvardsungdomen ej ens kunnat läsa rent i bok, lärer man ock ej kunnat vänta annat än rähet och sinnlighet af generation efter generation. Församlingens nye, raske och nitiske pastor har här ett mödosamt, men ock tacksamt fält att odla, ett företag, som han ock lärer med kraft begynt och understödd af en länsman med god vilja och urskiljning, skall han ock säkerligen komma ett godt stycke till vägs, synnerligen om socknenämnden dervid äfven bidrager med sin makt och myndighet. WEXI6. Vid Konga häradsrätt pågår för närvarande ransakning rörande ett år 1851 föröfvadt mord, hvarvid flera omständigheter förekomma, som göra densamma förtjent af att här omtalas. Under sistlidne julhelg inställde sig nemligen hos kronolänsmannen Folin drängen Israel Johannesson från Getasjöqvarn, uppgifvande sig vara misstänkt för det ofvannämnde år föröfvade mordet å torparen Johannes Magnusson i Skrämbohult, hvarpå han häktades och infördes till härvarande länsfängelse. De vid ransakningen vunna upplysningarne gifva vid handen, att Israel sammanträffat med den mördade hos en tredje person vid namn Rothman; att de der tillbragt större delen af natten ända till kl. mellan 4 och 5 på morgonen med superi och gräl, hvarvid den mördade oupphörligt retat Israel; att de öfrige tillstädesvarande för en stund lemnat rummet, med undantag af en piga, då den anklagade närmat sig den mördade och med en knit gifvit honom ett så djupt sär i underlifvet, att han nästan omedelbarligen derefter aflidit, hvarefter den anklagade genast aflägsnat sig och föliande dagen hecifvit gir till Carlskrona dor