Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1856, sida 2

— — — — —————— — ——— ——— pen, höll sig färdig att bistå sin följeslagare, IIunden lyssnade iännu och upphäfde ett doft tjut. Ingenting i vära bördiga nejder kan gifva en föreställning om den natur, som omgaf denns fasans skådeplats. Det var ett kaos af unga och sekelgamla träd svärtade af ljungelden; en oredig sammantrasslad väf ar buskar och storbladiga vexter; bergspetsar, lysande i solen som poleradt brons; mörka ogenomskådliga löfhvalf, här och der afbrutna af solbelysta mellanrum; icke en gångstig, icke ett menskligt spår; en azurblå, molnfri himmel; en nedtryckande dödstystnad, som endast någon gång afbröts af den mångfärgade papegojans korta, men intagande drillar. Hon är ödemarkens älsklingsfågel, en vingad blomma, färgad af solen och utvecklande sig blott för henne. I detta ögonblick uppdykade afskräckande fula gestalter till hälften öfver dalklyftans rand, och snart framträdde de i hela sin längd. Paul igenkände vid första ögonkastet de såkallade Vandakeris, som på Java motsvara Europas Sigenare och då för tiden voro bekante under benämningen fridlöse, en stam, nåra beslägtad med Strimms och Golschaks familj. Dessa menniskor, eftersom vi måste kalla dem så, hafva ingenting gemensamt, vare sig i lynne eller ursprung, med Indiens Parias, som äro oförargeliga, stilla och undergifna varelser. Vid den tid, på hvilken de händelser, vi här omtala, tilldrogo sig, hade Vandakerierna blifvit förjagade ur städerna, men de nedläto sig ej att, såsom Parias, tigga en ceouris, on arecanöt eller fyra riskorn) vid stadsportarne; de emottogo stolt den bannsträle, som slungades mot dem, föredrogo att vara röfvare framför att vara tiggare, och genomströfvade fält och Skogar, angripande och nedgörande utan förskoning hvarje resande, de påäträffade. Då plundringstågen ej lem