Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1856, sida 2

.:00O DD WyWLV Mmm V ML —2—— ——— — — nade tillräckligt utbyte att stilla deras hunger, hyste de ingen fördom mot att förtärå menniskokött. Detta band af fridlöse var tre gånger talrikare än Strimms; man såg blänkande i solskenet, på deras axlar eller i deras händer, skjutgevär, Yxor, lansar. cricker, pistoler — allt verktyg hörande till yrket. De voro alla småvexte, nakna till medjan och öfverdrifvet fula karrikatyrer af den malayska typen, men ickedestomindre läg det i deras stolta gång, intelligenta blick, deras hållning och åtbörder något ädelt, som närmade dem till den stora menskliga familjen och anklagade den mot dem slungade borgerliga bannlysningen för orättvisa. Tvenne qvinnor — ursäkten, läsarinnor! — tvenne qvinnor åtföljde bandet, och männen hade ej skäl att afundas dem på skönhetens vägnar. Flykt och försvar voro lika omöjliga. Pauls panna badade i kallsvett, och den tanke, som genomkorsade hans själ och förråddes genom en åtbörd, var förfärlig. Den sköna kreolskan anade Pauls afsigt. — Nej, sade hon lugnt, intet brott, för att rädda min ära! Gud vill måhända, att jag skall lefva. — Ni känner då icke dessa menniskor, sade Paul; de äro icke Parias. — Jag känner dem, svarade Aurore. — Nåväl! då... Paul gick tvenne steg tillbaka, lyfte studsaren till ögat och riktade mynningen mot kreolskans bröst. Aurore gjorde ett befallande tecken, som hejdade Paul, innan han fört fingret till trycket. Ilon bortkastade pistolerna, höjde en blick till himlen och gick derfter lugn och leende mot de fridlöse. Dessa emottogo henne under vilda skri, gapskratt och konvulsiviskt stampande. Aurore var lugn; hon