Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1856, sida 1

som på sina små vågor vaggade neckrosor, rann genom den smaragdgröna gräsmattan. Aston genomspejade rotundan och lade sig dererter lugnt på en sten, hvilket betydde: stället är säkert. Efter en tarflig måltid, värdig en anakoret, tillredde kreolskan en bädd af löf och gräs, för att ändtligen gälda sin skuld till den obevekligaste af alla fordringsegare: sömnen. Paul, som var uttröttad af nattvak, gjorde ännu motstånd, men erinrade sig Raymonds ord: Ånman måste sofva för att vara stark. — Jag har behof att vara stark, sade han för sig sjelf, hvarefter han lade sig på vördnadsfullt afstånd från Aurore och somnade. Aston vakade för dem och sig. Solen sjönk mot horizonten, när den sköna kreolskan vaknade. I första ögonblicket fattades hon af förskräckelse, emedan hon trodde sig ensam, men lugnade sig snart, då hon varseblef sin följeslagare, som sof godt i skuggan af en palm. Aurore närmade sig honom med tysta steg, och hennes ögon fylldes med ljufva tårar, då hon nu med större uppmärksamhet, än hon någonsin förut skänkt honom, betraktade sin ädle vän, den tappre, tillgifne och framför allt hederlige ynglingen. — Och han älskar mig! nkte hon för sig sjelf, ty det var omöjligt att misstaga sig om arten af Pauls känslor. En qvinnas skarpsinnighet svikes icke i sådane ämnen. — IIan älskar mig, och har i natt, denna förfärliga natt, vakat öfver mig såsom en bror, men hade den sinkänsligheten att vilja öfvertyga mig, att han sofvit. Jag vet väl, att den ädle ynglingen vakade, när jag sof .. Ack, olyckliga kärlek! En skugga af förtviflan sväfvade öfver Aurores ansigte. Gud såg i djupet af hennes hjerta .. såg, att förtviflan herrskade der i detta ögonblick.