Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1856, sida 2

mot andra, måste vi sjelfva bekänna oss hafva, äfvenledes i gårdagsbladet, begått den försummelsen, att ej hafva anfört källan för en uppsats: En svensk nybyggares öden, hvilken var hemtad utur Norra Calmar läns tidning. Försummelsen berodde derpå, att en tillämnad ingress till samma uppsats icke blef införd. Då den nu skulle komma post festum låta vi det förblifva vid hvad som skett. — Ifrån gårdagens Stockholmspost hemta vi ytterligare: Skådespelet ÖWermlänningarne har gitvits på kongl. theatern för 50:de gängen. Det berättas att skådespelets författare, förste emanuensen vid riksarkivet hr F. A. Dahlgren, samma dag af kongl. theaterns direktion såsom hedersskänk erhållit en dyrbar kaffekanna af silfver. Biskop Butsch har afrest från hufvudstaden, utan att hans utnämning till erkebiskop derförinnan blifvit kungjord. Månne det skall betyda, såsom en och annan förmodar, att han definitivt afsagt sig förtroendet, och att dröjsmålet fördenskull vällas af svårigheten att finna en efterträdare till erkebiskopen in petto, ecklesiastikministern, statsrådet Anjou? Kejsaren af Frankrike har tilldelat storkorset af hederslegionen åt h. exc. statsministern för utrikes ärendena m. m. friherre Stjerneld; stor-officersät statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet m. m. grefve Gyldenstolpe, och t. f. norske statsministern, statsrådet Petersen; kommendörsåt t. f. inspektören för artilleriet, generalmajoren friherre Wrede, och kabinettssekreteraren grefve Ehrensvärd; officersåt förste sekreteraren i kongl. kabinettet, friherre Leijonhjelm, och riddarekorset åt kammarherren m. m. O. M. Björnstjerna. Från Finland omottager man den öfverraskande underrättelsen, att tidningen Morgonbladet, utgifvet i Ielsingfors, upphört att utkomma, utan att någon anledning dertill uppgifves, och oaktadt tidningen annonserats till prenumeration för det ingångna året. Anledningen är dock icke svår att finna, då man känner, att Morgonbladet var den enda finska tidning, som vågade uttrycka några antydningar af en mera frisinnad tendens. Ett sådant uttryck var dess poem: Den döende krigaren, hvilket vi vid tillfälle vilja återgilva. Finska banken tillkännagifver åter, att till bestridande af de utomordentliga statsutgifter, som i följd af fortfarande krigsförhållande under innevarande år förestå, ett lån af 600,000 rubel silfver (omkr. 2,400,000 rdr bko sv. mynt) kommer att för statsverkets räkning inom landet upptagas. I sammanhang härmed kunna vi ej underlåta att återgifva de vackra ord, med hvilka akad. adjukten Svedelius beledsagade skålen för Helsingfors universitet vid det igår omtalade Knutgillet i Upsala. Dessa ord voro följande: Om det är sannt att den sorgen är bittrast som icke kan gråta, och den kärleken varmast som ej kan tala med ord, så blifva också ordens antal ringa vid den skål som nu skall utbringas. Det är skålen för Finland. Några ord mäste dock frampressas och — rätt besinnadt behöfva deicke komma endast ur sorgbundna sinnen. Ty — jag vägar säga det — Finland är icke borta. Det Finland som vi mest älska, det Finland som det vore den största sorgen attförlora, detta Finland hafva vi qvar. Mycket tog ryssen, men detta kunde han ej taga, har ej kunnat det ännu, fastän han haft det öfriga snartifemtio år. Det han tog, var Finlands mark, visserligen dyrbar den, ty på den marken hade våra fäder planterat kristen tro och mensklig bildning. Men hvad han tog, var dock blott det yttre skalet. Husen, som de bodde uti, dem tog han, men folket tog han blott till hälften. Han tog dess yttre varelse allenast, men dess inre lif, dess anda som var svensk, den kunde han ej taga. Annu ljuder svenskt språk i Finland, ännu klingar svensk sång derifrån, den skönaste vi höra, ännu läres vid Finlands lärosäte en bildning Som är finsk och svensk tillika. Vare det alltid välsignelse och frid med Helsingfors universitet! Måtte den Högstes hand ibland krigets fasor beskyddande hvia öfver högsätet för Finlands bildning! — Vi tömma bägaren för Finland. Minnets, vänskapens och löftets bägare, minnets bägare, ty vi minnas Finlands arbeten gemensamma med Sverges, arbetet för vetenskap och bildning, då Porthan tydde fädrens minnen och Calonius redde begreppen om sanning och rätt, om Finlands lag, som var Sverges tillika; vi minnas Finlands strider, huru Finland blödde under ryska svärd för Sverges sak på samma gång som för sin egen, vi minnas Carl den XII:s tid; vi minnas också huru Finland sände sina söner att jemte Sverges plantera tankefrihetens standar på Tysklands stränder, och Finlands hjeltar hand i hand med Sverges skickade sitt namn på Litzens fält med Gustaf Adolphs till odödligheten. Vi tömma vänskapens bägare. Nu är dagens börda tung öfver (Finland, dunkel dess framtid, dunklare än vanligt. CI 11 1 2 I te 4