Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1856, sida 2

SS NÄ TTfTV: A — — — — kreolskan skyldig sin beskyddare för denna tjenst! ... Och huru lätt kunde hon ej gäldat sin skuld med en enda blick, om denna endast strålat af kärlek! Aterkommen till ruinen, återställde Paul, i all hast och så godt sig göra lät, de sex trappstegen, undersökte derefter den tvifvelaktiga sastheten af deras läge, samt ropade med hög röst på Aurore och Aston, för att låta förstå, att ingen fara var förhanden. Aston visade sig först under muntra glädjesprång. Aurore steg försigtigt nedför de svigtande trappstegen. stödd på sin unge och farlige beskyddare. -Nu hafva vi redan förspillt en timme, sade hon, då hon satte sin fot på marken. — Vi skola återvinna den, svarade Paul. De kastade en sista blick på ruinerna, som nu, vid denna timma på dagen, omgifne af en vildskön natur och under en azurblå himmel, erbjödo ett underbart och imponerande skådespel. Ingenting kan jemföras med dessa majestätiska minnesvårdar af ett spårlöst försvunnet folk, i hvars dunkla öden icke den minsta ljusstråle från historiens fackla ännu fallit eller någonsin skall falla. Blicken häpnar inför dessa gåtor, som, skrifna i granit, trotsa seklernas forskningar och med sin oöfverträffade arkitektoniska skönhet ärofullt vittna om ett folk, en konst, en civilisation och en katastrof, hvarom minnet och häfderna hafva intet att förtälja. Paul, Aurore, och Aston funno snart den uråldriga väg, som sträcker sig genom Javas skogar och, uthuggen i klippor eller byggd af väldiga block, ännu kan trotsa mänga seklers tyngd och tjena till pulsåder för en ny uppblomstrande kultur. (Forts.)