Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1856, sida 2

ka, ej heller hans fästmö; säledes är hon icke gift, icke förlofvad .. Sådan är älskares logik. — Vi bege oss då väg till Kalima, sade Paul, — som med möda tillbakahöll ett utbrott af sin hemliga glädje, — men förut måste ni tillåta mig undersöka omgifningarne, för att förvissa mig... — Vägarne, — afbröt honom Aurore, — äro utan tvifvel säkra, då vi ingenting hört eller sett i natt. — Ja, Aurore, sade Paul, som nu för andra gången, men icke utan tvekan, vågade begagna denna förtroliga benämning; — ja, natten var lugn .. vi förnummo ingenting misstänkt.. ni har rätt deruti .. men för större säkerhets skull .. jag skall straxt komma tillbaka. Ni behöfver för öfrigt styrka er.. och äfven Aston måste vara hungrig. Tag vård om den stackars Aston! Och han skyndade till trappan, sprang nedför densamma, hoppade med ett djerft språng utför det mellanrum, som förut intogs af de sex förstörda trappstegen, och började en undersökning för att, om möjligt, upptäcka något spår efter nattens tilldragelser. k Han sökte förgäfves, tilldess han närmade sig skogsbrynet på höjden af de klippor, som upptorna sig på Samarangs stränder. Här upptäckte Paul tydliga spår efter menniskor. Florsbitarne voro nästan alla försvunna. Den sammetsmjuka gräsmattan bar märken efter fötter af olika storlek, och här och der sågs tobaksaska på marken. Äfven den hvita tröjan var borta; vinden kunde ej blåst henne i hafvet, ty icke den minsta flägt böjde de vilda blommornas bladrika stänglar. Pauls krigslist hade således lyekats; banditerna voro på villospår och hade nu dragit bort i nordlig riktning, fruktlöst jagande och spårande efter sitt rof. Den listige bofven från Timor hade funnit sin mistare, och Paul var icke litet stolt häröfver. Huru stor tacksamhet var ej den sköna