Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1856, sida 1

Den unge nybyggaren hade med möda undertryckt ett glädjerop, då Raymond valde honom till Auroros följeslagare, men hans ansigte strälade af lycka. — Aston, följ oss! sade Paul. Den stackars hunden, som nyss gjort sina husbönder en så stor tjenst och ej vidare tänkte på någon affär med skogens tigrar, låtsade icke höra denna oväntade befallning, men sedan en mildare röst upprepat Pauls order, lydde Aston — icke gerna, men med rörande undergifvenhet — och följde sin nya herrskarinna. Mannen, qvinnan och hunden vandrade framåt i mörkret — ibant obscuri, såsom skalden uttrycker sig — och inträdde på föga afstånd från stranden, under urskogens ogenomträngliga hvalf. Paul röjde väg genom häckarne med samma ifver, hvarmed den girige söker en mörk lönnvrå, för att dölja sin skatt. Banditer, vilddjur, faror, mörkret och ensligheten funnos ej mer föt ynglingen; aldrig hade en skönare sol från himlens hjesspunkt strålat öfver Indiens paradis; vid hans sida vandrade den qvinna, som var hans lif, hans själ, hans allt. . . Paul följde ingen gängstig; med sin erick röjde han sig väg i de täta sammantrasslade häckar, som krypoch slingerväxter bildade — en väg mörk som nedgången till underjorden. Aston visade intet tecken till oro; vandrarne hade således för ögonblicket ingenting att frukta af vilda djur. Paul trodde, och det med rätta, att banditernas skott åtminstone haft den goda verkan, att de bortskrämt tigrarne från stridsplatsens omedelbara grannskap. Vilddjuren frukta nämligen dessa menniskan underdåniga monster, hvilkas rytande rullar som åskans dän oeh hvilkas ögon skjuta blixtar i skogarnes natt. Ä De tre intressanta flyktingarne — ty hunden förtjenar att räknas säsom den tredje — kommo djupa