Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1856, sida 1

Af dem som vilja urskulda Carl Johan för 1812 års politik, hörer man icke sällan anföras den invändningen att, i händelse han handlat annorlunda än han gjorde, krig med England varit oundvikligt; att vår handel, våra finanser, vår hela ekonomiska existens blifvit för en lång framtid förstörda. Med någon kännedom af historien och de kommerciella förhällanderna och ländernas inbördes behot af hvarandra, finner man haltlösheten af detta argument. Sverge har väl flera gånger haft krig med England, men aldrig på allvar; de begge länderna äro oumbärliga för hvarandra, och sällan har Sverges handel varit lifligare än just under det sednaste kriget med denna sjömakt. Att England 1812 hade föga kärlek för Ryssland, bevisas bäst derutaf att det för denne sin bundsförvandt ej ville uppoffra en enda man eller en enda skilling. 1812 års politik har haft sin tid: Napoleons fall, Bourbonernas restituerande och 1815 årg heliga allians voro dess närmaste följder, — denna heliga allians, hvars afsigt var att hålla folken i tygeln, medan den genom kriget stadgade politiska jemnvigten bevarades, men som icke hölls mera helig, än att Europas karta sedan den tiden undergått högst väsendtliga förändringar. Tre nya konungariken stiftade, en republik ockuperad, Rysslands välde utsträckt närmare Konstantinopel, och dess knytnäfve sluten i Bomarsunds, nu lyckligtvis söndertrasade handske, och lyftad emot Stockholm några mil utom dess skärgård, vittna om fördragens vanhelgande och om hvad vå arffiende har i syfte mot oss och den bildade verlden. Nya vyer öppna sig; nya kombinationer träffas, nu mera icke genom konungars hugskott: det är nationaliteterna som kommit till medvetande att de hafva en vilja, ett för nuftigt menskligt mål, och kraft att göra densamma gällande. Europas begge i makt och politisk insigt yppersta folk, förut städse söndrade, hafva slutit förbund och kämpa i förenade leder, icke för att rädda den sjuke mannen i Konstantinopel, som skulle ärfvas medan han lefde, utan för att rädda Europa den civiliserade verlden, från den moskovitiska röfvarehordens hotande förtryck. Det gäller icke längre de fyra punkterna, utan det är en punkt det gäller, ljusets seger öfver mörkret, den dyrt förvärfvade humanitetens bevarande från vandalism, det gäller att ute: sluta den asiatiske autokraten, som med knutpiskan styrer 60 millioner fördummade menniskobelätens armar och ben, från det bildade Europas folkförbund och hänvisa honom och hans förslafvade kreatur hundrade mil närmare Wolgas och Urals stepper.