Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1856, sida 1

helgades genom karaktären af ett familjefördrag. Nu vet man väl, att familjefördrag och blodsband emellan furstar ha föga eller intet att betyda, aldraminst från Rysslands sida, hvars hofs inre familjehistoria utgör en fortsatt kedja af vidrigheter och brott. Var Carl Johan smickrad af hedren, så må man ej missunna honom den glädjen, — ehuru det för hvarje svenskt hjerta vore önskvärdast att hela berättelsen om familjefördraget vore en dikt. Må man ej underkänna hvad Carl Johan varit för Sverge: han eger heliga anspråk på dess vördnad och tacksamhet, och hans ovanliga egenskaper må vederfaras all rättvisa. Han var ett barn af sin tid och bör bedömmas efter dess förhållanden och efter dem, i hvilka det blef hans lott att oförmodadt spela en stor och ingripande rol. Inemot 50 år gammal uppkastades han på trappstegen till en tron hos ett folk, söndradt af partier, försvagadt af krig och eländen, fåtaligt och fattigt, der han visste sig möta en mot konungamakten fiendtlig aristokrati. Okunnig språket, hvilket han alltid förblef, och hvarigenom hans regentsverksamhet måste hämmas, hade han också svårt att förstå det invecklade statsmaschineriet i sitt nya fädernesland. Väl älskade han Sverge och ville göra det lyckligt — derom må man ej tvifla — men han var icke svensk, han kunde icke lefva i våra historiska minnen, han kände icke den antipati emot Ryssland, som är hvarje svensk medfödd. Välbekant med czarens makt och oerhörda stridskrafter, af naturen misstänksam och afundsam om makten, sökte och fann han i Ryssland ett stöd för sig och sin dynasti, och för detta stöd, för denna trygghet, den han, en revolutionens uppkomling, ansåg såsom önskvärd, var han färdig att gifva hvilken underpant som helst. Han gaf ock hvad han dyrbarast egde att bortgifva: sitt snille, sitt svärd — sin medverkan för ett ändamål som, minst att säga, icke var svenskt. I orden vädjade han till folkets kärlek — han vann den ock, han hade vunnit efterverldens ännu mera, om han icke med så dyr uppoffring hade köpt den ännu efter 40 år blott inbillade föreningen med Norge, som på långt när aldrig ersätter det efter mensklig uträkning i förbund med Napoleon återvunna Finland. Men om det bör medgifvas att Finlands återvinst störtar oss i oupphörliga strider mot czaren, och att det var klokast att gifva ett land förloradt, som ej med våra ringa tillgångar kunnat försvaras; om det bör medgifvas att den Skandinaviska halföns förening var ett mål, värdigt en så stor hjeltekonungs snille att verkställa och att bereda sitt land en af naturen utstakad gräns, — så hade det dock varit mera svenskt att förvärfva brödralandet under de franska, än under de ryska örnarne, och hvad det befarade vasallskapet beträffar — ett sådant är i alla hänseenden motbjudande för ett folk, hvars frihet är så gammal som dess jord, — så bör ingen tvekan finnas, då man kan få välja emellan Paris och Petersburg. Napoleons herradöme hade varit snart öfvergående, — men despoten i Petersburg, han är huggen i sten, han står så länge som den koloss han förtrycker.