Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1856, sida 1

grann spion, hvarefter det simmande återvände till den punkt af stranden, på hvilken de fem nybyggarne befunno sig. Af hundens skall och gevärssalvans genom ekot fördubblade styrka förleddes grefve Raymond att tro att angriparne vore slere, än vi veta, att de verkligen voro. Han tänkte nu endast på den qvinnas räddning, som försynen anförtrott åt hans vård och skyndade af alla krafter till sin under Pauls befäl stående förtrupp, för att befalla den draga sig tillbaka till den lilla reservkorpsen. Sedan denna rörelse blifvit verkställd, vände sig grefven till Aurore, blottade sitt hufvud och sade med en befälhafvares bestämda ton: — Madame, jag befaller er att draga er tillbaka. Er närvaro kunde vara skadlig för dessa tappre män: I de skulle tänka blott på er och glömma sig sjelfva. Faran är stor, fienden talrik. Lemna denna plats, i allas och ert eget intresse! Vi skola slåss bättre då vi ej se er. : Derefter vände han sig till Paul, som darrade, dock ej af fruktan, och sade: — Paul, har du goda vapen? — Ja, jag har min dubbelstudsare, mina pistoler och min erick. — Det är bra, Gud anförtror denna qvinna åt din vård. Vaka öfver henne denna förfärliga natt och gå dit Herrans englar ledsaga dig! Ar det Guds vilja, skola vi vid morgonsolens första stråle glada återse hvarandra. I Raymonds röst låg så djupt allvar, och ögonblicket var så vigtigt, att den sköna amazonen ej vågade invända något mot en befallning, som gafs i tonen af en bön. Hon böjde sitt hufvud, tryckte grefvens hand och följde derefter Paul, som redan tagit ett par steg i rigtning mot skogen.