Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1856, sida 1

liga råd, uppgjorde hela den ryska defensionsplanen och beredde derigenom upplösning och undergång åt den ståtligaste och talrikaste här, som utgått från den bildade verlden i ändamål att med den störste härförare i spetsen krossa den asiatiska röfvarehordens hydra. Låt vara att med den kännedom Carl Johan genom sin allt uppfattande skarpblick egde om ställningar och förhållanden i Frankrike, han förutsåg att Napoleons fall var nära, att folken knotade under hans Jernvilja, att den franska adeln allt mera blef honom fientlig, att hans generaler, nu riktade och till stor del hardt nära förrädiske, voro trötta på krig; låt vara att alla anledningar gåfvo vid handen att Napoleons rol var på väg att utspelas; med förutsättning af allt detta, borde likväl icke en Bernadotte, en Sveriges kronprins, hafva lånat sitt hufvud och sin arm att förnämligast i Rysslands intresse påskynda hans undergång. Furstarne åtskiljdes. Napoleon märkte Bernadottes ande i ryssarnes operationer, och hans stora, herrliga plan misslyckades genom en vapenbroders förgätenhet af hvad han var skyldig sitt gamla och sitt nya fädernesland. Återkommen till Sverige, behöfde Carl Johan hela sin öfvertalningsförmåga, för fatt öfverskyla Sveriges deltagande i den förestående kampen emot Napoleon, hvilken kamp man gjorde behagligare genom den sockrade benämnningen af befrielsekrig; folken uppeggades, exalterades och fingo stora löften till lön för sitt blod, löften som — icke höllos, löften, som omsider återfordrades med ränta 1848, då också gåfvos af suveränerna med hatten i hand, — men, knappt gifna, ånyo återtogos, och dervid står det ännu. Det europeiska folkförbundets härar emot Napoleon leddes af Carl Johan, han uppgjorde krigsplanen och förklarade i Trachenberg i två kejsares och ett halft dussin kungars närvaro, med handen på Tysklands karta, att då hvar och en efter denna plan uppfyller sin skyldighet, mötas de I allierade härarne i Napoleons läger. Vid I Leipzig gick Carl Johans förutsägelse i fullbordan. Napoleon var förlorad: den ryska tartarhorden var den enda verkligt vinnande, ty sedan dess har la Russie interieure blifvit bofast i alla Europas stater. Af den belysning Åbomötet på senaste tiden vunnit genom offentliggörandet af den I expos6, hvilken man håller före vara författad under Carl Johans egna auspicier, och som ingalunda motsäger, utan fast mer bekräftar den diskussion, som publiciteten tillhandahållit allmänheten rörande detta vigtiga ämne, finner man nogsamt att 1812 års politik var i grunden osvensk och att dess nytta blott var dynastisk, till förmån för Carl Johan, som derigenom gjorde czaren sig ända derhän förbunden, att fråga lärer varit att denne skulle, i likhet med hvad Carl XIII gjorde i Sverige, adoptera Carl Johan jemväl såsom medlem af den ryska grenen af huset Holstein Gottorp. Carl Johan, som väl förstod huru en sådan artighet skulle vara den svenska nationaliteten misshaglig och ingalunda höja hans aktier i det nya fäderneslandet, afböjde visligen densamma, men ansåg sig smickrad att det ryska ryggstödet och vänskapsbandet