Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1856, sida 1

ädla djuret utsträckte sig stolt på marken och lät icke mer höra det dofva klagande tjut, som förråder, att tigrar eller andra större vilddjur äro i grannskapet. Andra ljud hade uppfångats af Astons skarpa hörsel och hade gjort hans håg modigare, emedan han började förstå, att de faror, som hotade, voro af annan beskaffenhet än dem han misstänkt. Mina husbönder — tänkte han — hafva icke samlats här, för att bekämpa vilda djur, utan menniskor. Jag hör fotsteg och vädrar utdunstningen från varelser, som ej ha pelsbeklädnad. Det är frågan om jagt på banditer .. Ingen fruktan mer!... Till min pligt! Ilan nödgas medgifva, att hundar tänka och draga slutsatser, då deras beteende så tydligt ådagalägger tankeverksamhet. På hvilket språk de utveckla sin inre logik, veta vi icke, men då man ser dem handla, inser man, att det sker efter förutgången öfverläggning. . Aston lemnade hastigt Aurore, skyndade i väldiga språng öfver stranden och stod bredvid Paul, i det ögonblick, då Strimm, den andre tvåfotade hunden, vädrade i luften den annalkande flenden. Paul befallde hunden iakttaga tystnad, men hunden fann utan tvifvel befallningen oklok, ty han började att ursinnigt skälla. De femton banditerna hade hunnit temligen nära, men en utskjutande klippa dolde dem ännu för Paul och hans fyra kamrater. Vid Astons skall stannade Fanta och hans följeslagare, som smugo i hans jät. (Forts.)