Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1856, sida 2

er guldminan i Banjermassing för denna qvinna; jag skulle gifva er Indiens skatter, om jag, såsom Ilolländaren Palmer, hade dem i mina kassakistor. Denna qvinna uppehåller sig i detder nybygget midtemot, bland fem kristna min, bleka som Japans mispelblommor .. män, komna från ett land, som upplyses af två månar, men ingen sol. . män, som (j ha begrepp om våra nejders sollif och våra tigerpassioner. Jag vill ha qvinnan; hon är bestämd till byte åt mig, till min egendom. Ni han misslyckats vid er första landstigning: vi skola bli lyckligare i vår andra, ty jag följer er. Alla lyftade sina händer och svuro att följa Bantam i lif och död. — Hör på, mina älskliga bröder, fortfor kaptenen, — deder bleka kanaljerna ha på stranden byggt ett litet fäste, som jag ej mer frågar efter än en kinesisk parasoll. Jag vill ej bortskjuta mina kulor, för att förstöra ett sådant lappri. Vi sätta ut med två landningsbätar och landstiga på andra sidan, utom skotthåll från skansen. De beredvilligaste skyndade till sluparne, för att göra dem i ordning. Bantam hejdade dem med ett tecken och fortfor: — Vi blifva femton denna gång, och de äro endast fem. Landstigningen blir således lätt. Men den hvita qvinnan kan undkomma oss, gynnad af nattens mörker ... Jag har förutsett allt .. Ni känner skogarne på dender kusten. Qvinnan kan omöjligen rädda sig och komma undan på tegelvägen; på hundra stegs afstånd från risodlarnes boning skulle hon bli slukad af en tiger. Hon har ingen annan tillflyktsort, än skogen, som betäcker dender kullen — en skog, hoptrasslad som en silkeshärfva i ett barns händer. Men liksom jägaren spårar den flyende elefanten, så skola vi upptäcka henne ..