Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1856, sida 1

— — —— — Ö —— — gadt det klander varit, som från ett och annat håll försports emot vårt ogillande af denna ofta berörda neutralitetsförklaring. Det märkligaste uti den ifrågavarande uppsatsen ligger dock, enligt vår förmodan, uti dess officiella meddelande i denna stund. Detta synes oss långt mer betecknande än någonsin den afslutade defensiv-alliansen, äfven åtföljd ai det för Ryssland temligen förargliga, Stjerneldska cirkuläret. Då nemligen svenska regeringen för nationen framlagt dessa tvister med Ryssland, så afses naturligtvis dermed ingenting annat än att stämma opinionen emot nyssnämnda makt och bereda oss på kommande, vigtigare åtgärder. När härtill lägges, att Österrike nu synes nödgas lemna sin tvetydiga ställning och man känner att Sverges regering mest rittat sig efter detta lands politik, så äro de tecken, som bebåda vårt deltagande i kriget redan detta år, ganska betydelsefulla. Vi hafva mer än en gång frågat: huru skall Sverge med heder kunna taga ett sådant steg? huru skola vi, utan att begå ett löftesbrott — åtminstone med bibehållande af samma ministere, som utfärdat förklaringen — kunna lemna neutraliteten ? Ännu har ingen hedrat oss med något svar på dessa enkla frågor, förmodligen emedan intet svar derå kan gifvas. Nu skönjes emellertid klart, att regeringens afsigt är att söka en krigsanledning i de Finnmarkska gränsetvisterna, oaktadt dessa voro väckta innan neutralitetsförklaringen afgafs. Vi kunna ej hjelpa, det ju vi anse tillgripandet af denna förevänning vara, rent ut sagdt, lumpet. Så oförsynta Rysslands anspråk varit, så har det dock ej sökt göra dem gällande med vapenmakt. Och så vigtig saken än må vara för Sverge, eller egentligen för Norge, så träder den dock långt tillbaka inför den stora fråga, som det närv. kriget innebär, hvilken är ingen mindre än frägan: huruvida Moskovitiskt barbari eller vesterländsk kultur skola blifva rådande i Europa. Men den frågan har väl synts våra praktiske statsmän alltför ideell, förmoda vi, för att den skulle ansetts förtjent af att göras till en stridsfråga äfven för Sverge. Deremot äro några fisken och beten någonting konkret och praktiskt, Sannerligen, Gustaf Adolfs folk har just ej växt till sig under de två århundraden, som förflutit sedan den stora konungens död! Det förefaller oss likväl, att man kunnat finna ett värdigare sätt att komma ifrån neutralitetsförklaringen än den utväg, som nu sökes för detta steg, och som, derest Ryssland, hvarpå man har föga skäl att tvifla, handlar klokt, kan ytterligare kompromettera oss. Detta sätt hade varit, att öppet för Ryssland tillkännagifva, det vi måste uppsäga neutralitetsfördraget och förbehålla oss frihet att handla efter omständigheterna, enär kriget nu antagit den karakter, att vi ej kunna förblifva opartiska betraktare af detsamma. Detta hade visserligen i alla fall inneburit ett brytande af en ingängen öfverenskommelse, men det hade dock skett öppet och ärligt. Huru vill man åter bära sig åt nu, derest ryska regeringen skyndar sig att med all beredvillighet uppgöra de Finnmarkska gränsetvisterna på ett rättI vist och följaktligen för Sverge och Norge tillfredsställande sätt? Uvarest vill man då söka en anledning till neutralitetens brytande? Der röner man följderna af att sätta sig på den s. k. höga, men som i sjelfva verket är den låga, politikens ståndpunkt och att förakta de stora rättsgrundsatserna och ideerna. Ty ifrån dessa sednares ståndpunkt är saken obeskrifligt enkel. Ryssland har, utan annan anledning än czar Nikolai roflystnad, angripit en svagare granne och hotar dermed på samma gång hela Europas frihet. Intet land, om —— —2— — — — — — gan mala;;oa 22 565 4