Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1856, sida 2

del ägde rum den 23 November; det hade behöfts fem gånger så mycket, för att stilla soldaternes och innevånarnes hunger; men det funus intet mer. Karlarne dignade ned, utan att yttra ett ord, och släpade sig afsides, för att dölja sina plågor och nedtysta hungern genom ctt slags sinnesslöhet, den dock plågorna knappt ett ögonblick lemnade öfverhand. En tredjedel af garnisonen, invånare och soldater, lågo på usla bäddar och afvaktade utan knot sin sista stund. De öfrige sökte uppehålla lifvet båst de kunde. Då den af Ryssarne tillförda transporten af lifsmedel den 28 inkom i staden, blef fienden förvånad öfver att icke se sig kringsvärmad af befolkningen; blott ett ringa antal af densamma omgaf kärrorna, hvilka innehöllo lifsmedlen. Ryssarne hade snart tillfredsställt desse och väntade någon tid i hopp att resten af invånarnärmare efterforskning erforo de att soldaterne lemna sina hus. De beslöto då att gå ur hus och i hus för att utdela lifsmedel. De fleste af de sjuka ledo af inflammation i inelfvorna, och hos några hade sjukdomen gjort sådana framsteg, att de icke kunde förtära sin ration och dogo bredvid de lifsmedel, etter hvilka de så innerligt längtat. Den 28 företog fienden ett summariskt besittningstagande, dess definitiva ne skulle skynda fram: men de kommo ej. Vid och invänarne voro för svaga och icke förmädde intåg ägde rum först den 30:de. Ryske officerarnes första omsorg utgick derpå, att organisera en inre förvaltning för att skydda staden för hvarje oordning. De sjukes antal . uppgick till nära 6000; man skred med största möjliga skyndsamhet till att lemna dem den första hjelp deras tillstånd kräfde. På aftonen samma dag lät man underrätta de reguliera truppernas officerare, att de skulle lemna Kars den 1 December och föras till Alexandropol der de skulle förblifva tillsvidare. Man lemnade dem all frihet att träffa sina nödvändigaste mått och steg. Under tiden lemnade de frivillige, Redifs och Baschi-BoI zuks, i kraft af kapitulationen, obehindradt staden. Den 1 December ägde, som bestämdt var, afresan rum. Ryssarne besatte staden definitivt. Generalerne hade slutat sina förberedelser; öfverbefälhafvaren Vassis-Pascha samt generalerne IIussein-Pascha och KerimPascha, general Williams och hans stab, ibland hvilken man märkte öfverste Lake, major Teesdale, kapten Thompson och hans sekreterare Churchill, lemnade staden jemte de reguliera truppernas alla högre officerare, för att, åtföljde af en eskort, begifva sig till Alexandropol. Senaste Posten. Det antages allmänt — och Morning Post tror sig vara i stånd att gå i borgen för riktigheten af detta antagande — att ryska kabinettet i sitt med grefve Stackelberg till Wien afsända svar på Österrikes ultimatum förkastar de propositioner som innefattas i detta ultimatum, men i sin ordning gör nya förslag. Hvad dessa ryska kontrapropositioner innebära, derom har man redan fått en föreställning genom de i tisdags meddelade telegrafdepescherna. Ehuru framställningssättet, såsom alla underrättelser öfverensstämmande förkunna, är mycket försonligt och fogligt, lär dock måttet af de eftergifter, hvartill Ryssland beqvämat sig, vara så ringa, att det ej ens kan tillfredsställa Österrike. Ett par tyska tidningar uppgifva ändamålet med öfverste Manteuffels sändning till Wien helt annorlunda, än det förut efter Constitutionels Wienerkorrespondent förmälts vara. Enligt deras utsago skulle Manteuffel i Wien göra den förfrågan, om Preussen, för den händelse det, till följe af krigets skiften i Östersjön, skulle blifva angripet, kunde påräkna Österrikes understöd. Då den emellan Österrike och Preussen d. 20 April 1854 afslutade traktaten är en ordentlig offoch defensiv allians och de kontraherande parterna i traktatens I:sta artikel ömsesidigt garantera hvarandra sina besittningar och utfästa sig att lemna hvarandra ömsesidigt understöd, i fall de blifva angripna, synes en så beskaffad förfrågan af Manteuftel som den ofvanförmälta vara något öfverflödig. Är denna version verkligen icke annat än ett rykte, så bevisar åtminstone detta rykte huru man i Tyskland börjar göra sig förtrolig med den tanken, att Preussen har att befara ett anfall af vestmakterna, om det icke kastar sin ryssvänliga politik öfver bord. — I en annan tysk tidning, Donau-Korrespondent, berättas, att i en konferens i London emellan lord Clarendon och preussiske minihgin A. 1