Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1856, sida 2

Grefven pekade mot den af träd och häe kar tätt bevexta höjd, hvarifrån han, jemte Aurore och Paul, åsett korsarens strid med den engelske tremastaren. — Jluttningen, som leder till vårt Belvedere, är ganska brant, fortfor grefven. Fienden skall bestiga den, för att förfölja de fem. Det är der, mina vänner, vi invänta honom. Nio af oss ligga gömda i småskogen vid klippans fot och öppna vår eld nedifrån uppåt på banditerna, medan de, slagne af häpnad, befinna sig bland branter och afgrunder på en stig, som kräfver stengetjägarens säkra fot och öga. De fem besvara oss från klippans topp, och banditerna komma på detta sätt mellan två eldar. — Planen är gillad, sade de bland nybyggarne, som förstodo grefvens språk; de andre tillkännagäfvo med tecken sitt förtroende till densamma. Vandrusen, som talade infödingarnes språk, tolkade den derefter för Strimm och hans kamrater. Aston visade sig mycket orolig under dessa förberedelser. Vilddjurens hemska rytande ur djupet af de omgifvande skogarne ingaf honom den förmodan, att man lagade sig i ordning till en tigerjagt, och oaktadt sitt mod, bäfvade den javanesiske blodhunden för att mäta sig med djur, som hans instinkt och nerver så ytterligt afskydde. Aston resonnerade riktigt, utom det att han satte alltför stort förtroende till menniskans sunda förständ. IIan, Aston, kunde icke tro, att menskliga varelser, försatte i en ödemark och på alla håll omgifne af blodtörstande vilddjur, skulle mörda hvarandra inbördes, hellre än att förena sig till en kamp mot den gemensamma fienden. Grefve Raymond utvalde de fem och bland dem Paul. — Herr grefve, sade ynglingen, — jag har svurit att icke lemna grefvinnan, utan skydda henne mot alla faror ... — Du gjorde orätt uti att svära, sade grefven vänligt; — vi äro alla grefvinnan Aurores försvarare. — Ha! Han känner hennes namn! mumlade Paul. — Det är icke tillåtet någon af er att vägra intaga den post, jag anvisar honom. Af ögonblicket beror lif och död, och lydnad är en pligt. Paul riktade suckande en blick mot himmelen och fogade sig efter Raymonds befallning.