Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1856, sida 2

Vandrusen, Strimm och tvenne Namaqua-män intogo, under Pauls besäl, de anvisade platserna på stranden. Grefven uppställde Vilpran, Torrijos och de sex öfrige af Strimms band i buskarne vid foten af den stig, som ledde uppför Belvedereklippan, och befallde, i kraft af sitt befälhafvarekall, med vördnadsfull ton krofvinnan Åurore att dölja sig i en lönndunge, för att lugna den olycklige Astons oro. Sedan dessa förberedelser i största tysthet blifvit träffade, gick Raymond långsamt till skansen, för att derikrän iakttaga fiendens rörelser. IX. Längst ute vid den udden, som Samarangbugten bildar mot oceanen, höjer sig en väldig bergspets, hvars rötter nedtränga i hafvets omätliga djup, och i skuggan af detta berg ligger Sureoufs fordna vavisO, numera sjöröfvarcfartyget Malaccav. Ett skepp från Acheron med en besättning at djeflar skulle gifva en id om Malaccas utseende i detta ögonblick. Ombord befinna sig trettio banditer, värfvade från Sumba-kusten, från Aru, Timor, Banjermassing och Buton. Det bleka mänljuset belyser vilda sataniska fysionomier i alla skiftningar af den indiska kopparfärgen. Anföraren, den förfärlige Bantam, hvars bild grefvinnan Aurore redan målat för läsaren, hoppar som en vig skogsdjefvul omkring på däcket, hväser som en Boaorm, och utstöter ursinniga förbannelser. — Kom hit, Pluton och Neptunio, skrek han; — J ären fega uslingar, modlösa qvinnor! I voren tio mot fem, men flydden som hästhajar för en ål. Vid alla afgrundsandars pina, J skolen icke se morgondagen! (Forts.)